MENINGEN – man mot gatlykta

Vår skrivarcirkel Skrivlustan är inne på sitt tjugonde år. Våravslutningen  firades med lax och tårta. Sen började vi  högläsningen av dagens tema som bestod av ett enda ord. Det hade jag rådbråkat timmen innan  jag åkte till Olle.

   MENINGEN, hade jag skrivit, kan redas  ut i en mängd olika riktningar. Ordet kan te sig som en byggnad som ska resas från grunden. Det ska bli väggar och tak, det ska finnas utrymme för fönster för att ge överblick och kunna tolkas. Det kan ha även andra attribut, kanske en skorsten eller en TV-antenn.

   Ordet kan även mynna ut i ett tjockt bokverk där en professor emeritus/emerita försöker klargöra hur detta hus ska se ut.

   Meningen med livet, det frågar vi oss ofta, min mening eller andras meningar; politikernas, institutionernas, religionernas, kulturens,  såpa-stjärnornas.

   Meningen med mej själv. Varför är jag till? Vad är meningen med Skrivlustan? På det skulle Olle kanske svara: det är för att ni ska komma hit och dricka kaffe hos mej.

   Men han skulle mötas av protester, i synnerhet från Birgit och även alla oss andra. Att skriva ger mening åt livet. Vi glömmer bort att vi håller på att bli gamla, att vi har våra krämpor, och att vi ibland, när vi inte skriver, ser alltings meningslöshet.

   Allt det meningslösa som vår civilisation består av. Krig, översvämningar, hungersnöd, överbefolkning, folkvandringar. Ondskan.

   Ibland blir vi överfallna av meningslösheten i den egna tillvaron och det är då vi tar pennan i vår hand eller sätter oss vid datorn.

   Där finner vi en mening - meningen med livet.

   Olle som invänder: jag fick ju inte prata färdigt …

Jag hade bakom mig, vad jag trodde skulle bli en meningsfull dag, och stressade fram mot ett möte som jag stora förväntningar på. I mycket god tid hade jag åkt hemifrån för att få sitta längst fram så att jag åtminstone skulle kunna höra vad talaren hade att säga om Palme och boken han skrivit. Fråga som jag hade tänkt mig kunna ställa.

   Färdmedlen att välja mellan, när jag väl kommit till Slussen,  var många, men jag valde fel och fick ta mig fram fotledes en lång sträcka och kunde inte hitta treans hållplats. Stressen stod som en sky kring min person, men jag iakttog en man som stod lutad mot en lyktstolpe.

   Han iakttog mig och följde mina steg då jag passerade honom. Jag lade märke till honom och visste inte varför, men jag fortsatte en bit framöver. Ingen hållplats inom synhåll.

   Jag vände om och betraktade mannen. Han betraktade mig och jag fick intrycket, att det var mig han väntade på. Så jag gick fram till honom och han började genast tilltala mig. Han sa intressanta saker som fångade mitt intresse, så jag tappade bort min stress och lyssnade, medan han uttalade sig, det måste jag erkänna, mest om mig och mina kläder.

   Äntligen kom jag fram till min fråga, var finns trean, och han visste genast besked.

   Den har du nyss passerat. Det är bara att gå över gatan.

Trean var senfärdig, lång väntan och sedan  tuggade den sig igenom halva innerstan. Allra sist kom jag fram till mötet och fann en plats längst bak. Men stressen hade jag tappat bort och jag kunde inte hålla tankarna borta från mannen vid lyktstolpen.  Vem var han och varför stod han där och bara hängde? I väntan på att jag skulle komma förbi?

   Vem skulle kunna ge mig ett svar på den frågan?

   Om jag gick till kyrkan och ställde min fråga till prästen skulle han ha ett svar:

   Du har mött Jesus.

Det får bli allt för i dag

Med hälsningar från

BIRGITTA

   

AMBASSAD: vi är bedrövade

När man anträder en resa är det oftast med förväntningar. Den här gången låg de inte på topp. Jag skulle åka med Journalistveteranerna till Helsingfors, och jag tänkte på allt annat som jag borde ägna mig åt i stället:

   manuskriptet, som skulle färdigställas till en bok,

   trädgården, där maskrosorna skulle bekämpas,

   omplanteringen, som krukväxterna länge sett fram emot.

Egentligen var det ännu fler måsten som borde infrias, men här var jag nu på båten Gabriella och letade efter bekanta, som jag hade svårt att  hitta. Tillbaka åkte jag med Mariella. Det låter som två karameller.

Förväntningarna som inte fanns blev till något helt annat: Flera upplevelser.

   För dessa svarade besöken på Svenska ambassaden, konstmuseerna Kiasma och Amos Andersson och det nya bostadsområdet med specialhus för förstånds-handikappade. Vad var det nu det hette?

   Suck. Min hjärna är redan så överbelastad, att jag tappar namn. Allting tar sin tid, så jag bryr mig inte just nu.

  Jag börjar med Svenska ambassaden, som blev en höjdpunkt, främst med ambassadören Johan Molander och hans medarbetare kulturrådet Anders Eriksson. Den första överraskningen svarade Eriksson för, när han berättade om senaste valresultatet, där Sannfinska partiet med Timo Soini gick starkt framåt.

   Nu, tänkte jag skulle vi få höra mer om partiets förslag att avskaffa svenska språket i finska skolor. Så mycket som det återberättats i svenska medier.

   Icke ett ord.

   Desto mer blev det tal om partiets egna förmenta förmåga att kunna omskapa Europa och förmå landet att överge EU.

Om ställningen och stämningen på de svenska ambassaderna i utlandet, åtmnstone den finska ambassaden, berättade ambassadören. Den var inte så god efter bekantgörandet, att 300 miljoner skall skäras ner i budgeten för utrikesdepartementet och att fem ambassader ska bort. Det kommer att drabba det svenska näringslivet, förutspådde han. "Jag och många andra i min ålder skulle vilja lägga av. Stämningen är tryckt bland ambassadpersonalen".

    Vi blev emellertid väl undfägnade och trivdes gott i de vackra lokalerna.

Vår lediga tid fick vi ägna åt konsten på egen hand. Den andra stora upplevelsen för mig blev Kiasma och Amos Andersson, den stor konstsamlaren, som skapade ett eget museum för sina samlingar. Bl a har han en tavla av min favoritkonstnär fransmannen Pierre Bonnard. Aktuell var en utställning av Pauliina Purhonen som döpt sin  utställning till "Broderi" eller "Stygn". Man kommer osökt att tänka på broderikonstnärinnan Anna Carsparsson, som 90–årig debuterade som konstnär i Saltsjöbaden, påhejad av Isaac Grünewald. Mycket  har de två dock inte gemensamt. Purhanens skulpturala kroppsbroderier är tankeväckande och min återgivna bild får tala för sig själv.

   På vårt svenska nationalmuseum visar man just nu mycket naket. På Kiasma har man valt att spegla det konstnärliga Afrika. Den som har vant sig vid den svenska mediebilden av vad som händer i Afrika får här en helt annan berättelse. Afrika är inte bara krig och hiv och insamlingar. Man påminns om att det är från denna världsdel som åtskilliga konstnärer har hämtat  inspiration. Picasso är bara ett av namnen.

   Tiden räckte inte till för att täcka allt och mina ögon hade svårt med texterna. Gudrun Hjelte läste högt för mig. Tack för det.

   Omtumlad går man från utställningen med tanken: de är som vi, fast djärvare. Jag skulle vilja göra en ny vända till båda museerna.

Slutligen sänder jag gärna ett tack till Journalistveteranerna med deras nye ordförande Sigfrid Leijonhufvud för en intresssant resa som vände låga förväntningar till angenäma upplevelser.

Efter ett långt uppehåll är jag alltså tillbaka till min blogg.

Vårhälsningar till Dig som hittar hit.


BIRGITTA

Sankt Antonius och suggan   

av  Pauliina Purhanen

Berätta om Gud

Varför kan ingen berätta om vem Gud är? Det var frågan som f justitiekanslern Göran Lambertz ställde till åhörarna som hade samlats hos  S:a Katharinastiftelsen med direktor Madeleine Åhlstedt som president och  en panel som åtagit sig att besvara frågan. 

Lambertz berättade, att han hade vänt sig  till Sveriges biskopar och ställt tre frågor till dem och den första frågan fick bara besvaras med ett ja eller ett nej. Var Gud personlig, kunde han tänka var han intelligent? Fem biskopar hade besvarat  frågan med ja. Men var någonstans finns berättelsen om vem Gud är, en berättelse som man skulle kunna  ha till hands även för att stilla nyfikenheten hos ett frågvist barn. Lambertz envisades med frågan och både panel och åhörare letade efter ett svar. Det handlade om kärleken och nåden men själva berättelsen kom man inte riktigt fram till.
Frågan är besläktad med uppfattningen om den eviga sanningen. Det finns ingen sanning, hävdade någon. Alla sanningar är subjektiva. Vad som är sanning för den ena personen är det inte för den andra. Den objektiva sanningen existerar inte. Om någon vet något om detta måste det vara dagens föredragshållare, menade vederbörande. Efter att ha lämnat posten som justitiekansler fungerar Lambertz nu som domare i Högsta Domstolen.

Är Gud utanför eller innanför var en annan frågeställning, d v s  bor Han inne i våra hjärtan eller befinner Han sig utanför? Jo Han bor inne i oss och får oss att göra vad gott är och det som är till gagn för andra, men han kan också finnas med oss, när vi vandrar i t ex  Sareks nationalpark. Så fungerar det för direktor Madeleine Åhlstedt – Han kan vara både utanför och innanför.
Berättelsen  är svår att komma fram till för ingen har  sett Gud. Honom känner vi genom  Hans son Jesus Kristus, hans liv på jorden, hans gärningar och liknelser. Han är den ende som har återuppstått men han har farit upp till GUd Fader i himmelen och stannat kvar där. Men är det inte hos honom vi ska ska börja leta efter den gudomliga berättelsen? Det återstå att se om någon vågar ta sig an en sådan utmaning.

Man kan ju fråga sig, varför Göran Lambertz vill ha en giltig berättelse om Gud? Har han blivit troende och är det något i det ämbete han förvaltat som har lett  honom in på den vägen. Men han hade en  enklare förklaring till hands. Redan som barn ställde han frågor om sådant som han inte kände till. Så har han fungerat livet igenom. Nu sökte han en berättelse om Gud som var allomfattande och kunde berättas både för frågvisa barn och vuxna med liknande funderingar. Snarare att  han betraktade sig själv som skeptiker.

Kanske återkommer han och vill ha förklaringar till andra frågor t ex Vilken  är berättelsen om kärleken? För många kristna är den lätt att finna. För andra är det kanske med den som med sanningen; det finns bara subjektiva svar. 

Återuppståndelsen, återgiven av konstnären Piero della Francesca. Den är för mig världens vackraste berättelse.

Den får bli påskhälsningen från

Birgitta

Månglaren i templet

Gud och hans son Jesus har blivit populära.  Jonas Gardell har skrivit boken "Om Jesus" och i den är Jesus så mänsklig, att han har trasiga tänder. Jag har inte läst den, men den ligger på lut liksom en annan bok skriven på 40-talet av engelsmannen Robert Graves. Boken han skrev hette "King Jesus". Den är mycket tjock och inte ens uppsprättad. Den gömmer sig någonstans i mina bokhyllor med papperssidor som har gulnat av ålder.
   Författaren menar att Jesus var kungaättling med rätt att  ärva tronen efter den romerske lydkonungen Herodes, som ville ha sin egen son till efterträdare. När han hörde talas om att en  frälsare skulle komma till världen, lät han dräpa alla små gossebarn i Betlehem.
   Den femte april ska jag gå och lyssna till f justitiekanslern Göran Lambertz, som ska tala om Gud. Vad kan en f d justitiekansler ha för tankar om Honom. Det vill jag veta.

Skribenten Göran Skytte befinner sig på resande fot, där han berättar om sin omvändelse. Han  har blivit frälst och han bekänner alla sina tidigare synder. Ungefär som "jag en fattig, syndig människa" ....
Jag gick till min kyrka för att  höra  hans förkunnelse,  men den handlade inte så mycket om gudomen. I stället fick vi veta mycket om Skyttes enastående förmåga att samla lyssnarskaror i mängder under den tid han var verksam inom Sveriges television. Denna förmåga är fortfarande lika enastående nu när han far land och rike omkring för att vittna om sin omvändelse, han har lyckats samla tusentals åhörare också nere i södra Afrika. Det vittnade han om.
   Kyrkan var fullsatt, och man kan kanske säga att han bjöd på god underhållning och uppträdde som en professionell skådespelare, där han kryssade mellan kyrkbänkarna. Han fick ju tala om det som intresserar honom allra mest, fast Gud fick liksom stå lite vid sidan om.
   När förkunnelsen var avslutad parkerade Skytte sig vid ett bord längst ner i kyrkan och sålde böcker som han publicerat.
   Nästa söndag var jag åter i kyrkan, denna gång för att lyssna till pensionerade biskopen i Stockholms stift, emerita Caroline Krook. Hon var helt och hållet sig själv, stark, klok och rakryggad. Denna högmässa talade hon om  Livets Bröd och det bjöd kyrkan på genom att servera bröd och kyrkkaffe, innan vi lämnade kyrkorummet. Där kunde vi byta ord med varandra och bättre kunde det inte bli denna midfastosöndag.

Min blogg har liksom ovan omskrivna böcker legat på lut och händelserna  under den tiden har varit sådana, att världen inte har blivit sig lik. Det ligger några månader bakåt i tiden, det jag nu lägger mig i, men som den smålänning jag är, kan jag inte låta bli att skriva några rader om Uppdrag Granskning, där Janne Josefsson driver en process mot Ingvar Kamprad, smålänningen från Älmhult och hans Ikea. Han är inte alls den han ger sig ut för, menar Josefsson. Se här hur många miljarder han har samlat på sig och gömt på hemliga ställen.
   Men Josefsson är ute på djupt vatten. Han är ute efter att bekämpa orättvisor och ekonomiska svindlerier men Kamprad har inte gjort något brottsligt. Han har ägnat sig åt att tjäna pengar, det måste vi alla för att överleva. Är man som Kamprad en framgångsrik entreprenör, skapar man välstånd och jobb även åt andra.  Han borde fått åldras i fred och fortsatt få glädja sig åt att han lyckats sprida sin vara över stora delar av världen. Låt honom få flagga svenskt , det är han väl värld.
   Ränderna går liksom aldrig ur. För ett antal decennier sen var det fult i Sverige att tjäna pengar. Man beskattades över hövan och framgångsrika entreprenörer jagades ur landet av skattehäxan Pomperipossa, skapad av Astrid Lindgren som fick betala mer än 100 procent i skatt. Det är väl fortfarande lite fult att tjäna stora pengar och blir man som Kamprad rikast i världen må han få sig en känga, tyckte Josefsson och anklagade honom för att spela rollen som enkel löntagare gentemot omvärlden.
   Men alla spelar vi roller allt efter omständigheterna.  Vi som nått ålderns höst håller inne med dagens bekymmer för att inte oroa barnen. Med döden i hjärtat finns det en och annan som spelar upp sig för omvärlden och blir kanske omtalad som en person som alltid är glad och förnöjsam.

Sen jag skrev sist har världen blivit alltmer global och den är sig inte lik. Revolterna sprider sig i den muslimska världen, värmekällor går överstyr, haven gör uppror, jordbävningar förintar. Dagligen blir vi påminda om, hur vi misshushållar med jorden som vi befolkar och överbefolkar. Det skulle behövas tre jordskorpor till för att klara försörjningen av oss alla nu levande.
   Ändå gläder vi oss åt det småfolk som håller på att komma till världen i den egna familjen. Sådana är och förblir vi.

Det är nära påsk och jag vill gärna illustrera min artikel med en bild av "den sista måltiden" av konstnären Emil Nolde.
                                                                               
                                                                    
        
          
    

OM SVENSKA PEN bl a

Det händer att jag drabbas av snilleblixtar, som jag borde förtränga eftersom jag inte vet, hur de ska genomföras. Kasta bort, säger förnuftet, men de hänger kvar. Vad jag har förstått bevakas rondellhundens skapare ständigt av livvakter, dag som natt. Man har försökt bränna ner även hans bostad. 

Nu har jag kommit på idén att det ska ske förhandlingar. Han bugar sig djupt inför högsta muslimska rådet och ber tusen gånger om ursäkt för att han någonsin skapat något sådant som en rondellhund i avsikt att skända den muslimska religionen.

   Om han oskadliggör sin hund försäkrar rådet å sin sida, att  enligt deras förordnande ska ingen muslim  i en framtid sträva efter att ta hans liv. När förhandlingarna är genomförda frigörs en mängd skattepengar för livvaktskostnaderna. De  avsätts omgående till förmån för sådana som blivit berövade sin frihet pga sin religiösa åskådning. 

   Vad händer om jag försöker få denna snilleblixt att tränga igenom  massmedialt?

   Ute på facebok  går en mängd kulturarbetare samman och förkunnar att det finns inte något som är heligare  i vårt land än yttrandefriheten. Liksom friheten för konstnärliga  utövare att överskrida alla gränser och taggtrådsstängsel, där inte lagen sätter stopp. Där är vi värst och bäst. Som t ex, att Svenska Pen i dagarna skapar en särskild blog för dissidenter och deras rätt till yttrandefrihet.  Kommer någon att ta sig an Dawit Isaac och vad håller Bildt egentligen på med mer än att han uttalar sig?

Nästa snilleblixt - att vi gör något åt förpackningshysterin. Jag hade drabbats av förkylning och snoret rann ur näsan. Det vore frestande att smyga intill vägkanten, sätta tummen och pekfingret runt näsan och göra som gubbarna gjorde förr i världen. Aldrig att jag sett en gumma snyta näsan på detta effektiva sätt. Som tur var fanns det ett apotek inom räckhåll. Jag hann inom  och försåg mig med en förpackning pappersnäsdukar, innan jag klev på tåget in till stan. Tryggt slog jag mig ner på sätet och försökte bryta förpackningen. Jag slet och drog  i omslaget och lyckades  ta mig igenom den yttre förpackningen för att  strax drabbas av  den inre. Desperat slet och drog jag i det nya höljet med flera droppar hängande utmed näskanten. Det tog på krafterna, och jag viskade en ramsa svärord för mig själv. Lättad drog jag efter stor möda med åtföljande suck ut det åtråvärda papperet ur dess tvångströja.

 Varför ska det vara så svårt att komma åt något så  självklart i Sverige som en pappersnäsduk? Kan vi göra något åt det och kanske tänka tanken att i länder långt bort har man inte så mycket som en papperslapp att torka sig i arslet med.

Bortsett därifrån: Visst är vi förpackningstokiga.

Hur gick det för den nittioåriga damen som blev hjälpt över Malmös ishala gator?

Det hinner jag inte skriva om för jag måste städa och handla för att ta emot en gäst som i kväll besöker mig och har med sig världens vackraste hund, en pudel som ser ut som en liten björnunge. Att ta den i sin famn är som att hålla i en liten baby.

Farväl till nästa gång Du som hittar till min blog. Då vill jag också skriva några rader om hundraåringen, som släpade iväg med någon annans resväska. Först klev han förstås  ut genom fönstret ...

BIRGITTA

Till Dawit Isaak

ALLA OVANLIGA MÄNNISKOR

Möjlighetens dag

Det händer att man en morgon stiger ur sängen och tänker att detta är en dag då allting är möjligt. Känslan är berusande, lycklig går man ut i köket och samlar ihop det som skulle blivit gjort i går. Nu går allting som en dans.

Men en bit av dagen har gått, det gäller att inte smula sönder den. Att inte skriva ner alla tankar som samlats på hög under gårdagen. Att inte surfa runt ute på internet och leta reda på det allra senaste om konflikten mellan Ranelid och Englund. Där den ene säger vad han tycker om den andre och tvärtom. Och arvet med de 20 miljonerna som änkan efter milleniumböckerna tackat nej till. Vilken dramatik i det verkliga livet. Det överträffar livet självt …

Frågan inställer sig osökt; hur skulle jag själv ha gjort i hennes ställe? 20 miljoner är ju 20 miljoner. Själv hade hon mest blivit förbannad. Arvtagarna måste ha trampat ordentligt på henne. Ibland låter man sig inte trampas på. Mot alla odds framhärdar man.

När allt kommer omkring har jag ett eget litet drama att ta hand om. Det ligger nära inpå och ändå långt borta Det är tänkt att bli en kortroman med tanke på den ålder jag befinner mig i och att det kräver lite forskning … Hur klarar man det utan något så enkelt och självklart som t ex en bil för transportsträckor och allt annat som skall till? Så jag får sticka emellan med något annat. Fler kortromaner ligger på lut och tid förfogar jag över. Tror jag …

Är det inte så att nästan varje människa bär omkring med ett eget drama, stort eller litet. På så vis finns det inga vanliga människor. Nästan alla har en ryggsäck som de bär på.

Bort alla spekulationer och direkt till bloggen denna möjligheternas dag. En fråga tränger sig på: Vad ska jag med alla stora förlag till: De lägger beslag på mitt senaste manus i ca fyra månader, och sen slänger de det i papperskorgen och mejlar sig ursäktande med att de får ca 3000 manus om året. De tackar för att jag har vänt mig till just dem. De har antagligen vägt för och emot och kommit fram till att mitt manus inte skulle ge något klirr i kassakistan.

Tid är pengar och rannsakar jag mig ordentligt måste jag tillstå att de har kastat bort en slant på att öht ägna tid åt mitt manus. De kunde lika gärna ha sänt det tillbaka per omgående.

Kanske har de letat i kändisvärlden men inte hittat den här författarinnan någonstans, möjligen har de stött på några ord om en överårig debutant, som hävt ur sig en amsaga om doktor Glas och hans älskade Helga. Vid henne och framför allt Honom rör man inte ostraffat. Tystnad råder …

Som vanligt har tiden skridit och jag bör kliva tillbaka till sängen där jag legat sen några dar och försökt hosta mig frisk. Är på god väg …

Vad nästa blogg ska handla om? Jag tror jag vet. Ett litet drama i sig som pågår i bekanskapskretsen. En älskvärd man bjuder armen åt en överårig dam och följer henne upp till lägenheten.

Vad händer sen?

Med hälsningar från

BIRGITTA

AUGUSTPRISET

Dagen är långt liden och en timma har jag fått ägna mig åt att försöka komma åt mitt lösenord för att kunna åstadkomma dagens blogg. Jag vet inte varför det ständigt är på avvägar trots att jag har papper på hur det ska se ut. Jagkan det utantill men ingenting hjälpte. Så kom jag på en snilleblixt och den ska jag inte avslöja för då försvinner säkert också inlägget tillsammans med lösenordet.

Krånglet har gjort mig lite sur och jag vill i dag inte sätta foten utanför min dörr och den är dessutom igensnöad. Men vad ska jag ägna resten av dagen åt? Ständigt och jämt råkar jag i en situation där jag måste fatta beslut. Jag har för många uppslag. Jag kunde börja med att steka och äta kotletten som blev över från gårdagen.Sen kunde jag ägna mig åt Torgny Lindgrens Batseba. Den har jag fått lägga åt sidan eftersom det dök ner ett papper från lånebiblioteket. Boken Spill av Sigrid Combüchen står till mitt förfogande. En manlig vän till mig hade svårt för den, medan en kvinnlig tyckte, att den hade sina förtjänster. Hon drog lite på det. Då blev jag nyfiken och tänkte – den måste jag läsa. Sen satt jag i stolen i dagar och nätter och läste och vred. Texten flöt inte på. Ständigt måste jag hejda mig och undra; vad menar hon med det? Jag vände och vred på meningarna för att hitta rätt. En mening var helt galen. Jag stötte ständigt på motstånd, dagarna gick och lånetiden flöt ut. Men jag hade bestämt mig – jag skulle ta mig igenom texten ända till sista sidan. Höll den två dagar över tiden och fick böta.

Författarinnan ligger på en hög akademisk nivå, och dit når inte jag. I mitt stilla sinne tyckte jag, att hon var snobbig, ja lite skrytsam ungefär som: titta här vad jag kan. Varenda gata, varenda husgavel fanns med jämte några menstruationer och lite samlag. Språket var ingen njutning – det var tillgjort och långsökt.

Detta är förstås en högst orättvis recension, men jag får väl stå för vad jag tycker. Fast ett augustpris är ett augustpris och nu blev jag återigen nyfiken. Vilka står bakom augustpriset? Bl a författarföreningen, bokhandlarna och några till.

Vem är då ordförande?

Jag letar på Google och finner Dan Shafran, som är direktör för Rumänska institutet. Om det vet jag att det är kulturellt mycket aktivt. Så han kan förstås sina saker och priset brukar ju vara pålitligt. Jag finner också ut att författarinnan varit nominerad fem gånger .....

Vilka andra fick det inte augustpriset år 2010? Jag minns inte men ska leta reda på det.

Jag läste i alla fall ut boken och var noga med mina tolkningar, så att jag inte missade några väsentliga tankar.

I kväll tar jag Torgny Lindgrens Batseba med mig i sängen. Jag längtar redan dit men först ska jag ha min fläskkotlett. Det suger i magen.

Morsning från

BIRGITTA

GOTT NYTT ÅR

Här sitter jag vid datorn och försöker skriva ihop något vettigt den första dagen på det nya året. Den är inte alls fokuserad. Jag prövar mig fram med de nya julklapparna, och sen går jag igenom garderoben och ser, hur det nya passar ihop med det gamla. Flanellpyjamasen, storlek Large, var skön att krypa in i och blev än mer förträfflig, när jag väl klippt av en bit av byxbenen, som var för långa. Morgontofflorna har en strapp baktill, som gör att jag kliver i dem utan att stå på näsan. Tack goda givare.

Nå, tänker jag vidare – dagen är lång, snart hittar jag fram till något vettigt. Men så kollar jag datorn och upptäcker, att min e-mail är lika vrång på nyårsdagen, som den varit den sista dagen på det gamla året. En del av dagen går åt för att hitta fram till det nya lösenordet. Jag har inte bara fått ett helt nytt utan en hel rad nya att välja på, och inte vet jag varför inte det gamla invanda dög. Det tog ett bra tag innan jag hittade rätt. Sen gick det åt tid för att ringa ett antal samtal, som, var lika viktiga.

På det nya året ska man titta tillbaka på händelser under det gamla. De har varit omskakande i flera avseenden, men om dem har så många vittnat, att jag avstår. För egen del är jag tacksam , att jag tagit mig fram hel och hållen och vid god hälsa.

Enbart sista veckan blev jag påmind om att jag skrivit en bok som heter "Jag Helga Gregorius". Flera personer har hört av sig och lovordat boken. Det stärkte mitt självförtroende, och det är vad jag kanske behöver, för jag har för någon månad sen lämnat ifrån mig ett nytt manus. Det snurrar nu runt bland förläggarna. Om någon vill satsa på det, kan jag på allvar lägga mig till med titeln författare. Som en bekant till mig påpekade - författare blir man inte förrän man gett ut två böcker. Går det vägen kan jag begagna mig av den titeln. Ännu så länge är jag bara skriftställare.

Man ska ju inte förhäva sig.

GOTT NYTT ÅR

Bloggat har jag inte gjort på ett bra tag men nästan all min möda har gått åt till ovan omskrivna manus. Så här sent på kvällen nöjer jag mig med att sända iväg en nyårsönskning. Den är prioriterad och går till vårt kungapar, vår kung och vår drottning. Vi är ett kungarike med långa traditioner att upprätthållla. I tid och otid far de två och deras familj runt och uträttar det som deras position ålägger dem. Må ett gott år ligga framför dem. En sådan önskan tror jag, att jag delar med större delen av svenska folket.

Nu har tiden lidit och jag med den. Jag sätter punkt här och återkommer nästa gång med lite fylligare referat.Med nyårshälsningar till när och fjärran från

BIRGITTA