MENINGEN – man mot gatlykta

Vår skrivarcirkel Skrivlustan är inne på sitt tjugonde år. Våravslutningen  firades med lax och tårta. Sen började vi  högläsningen av dagens tema som bestod av ett enda ord. Det hade jag rådbråkat timmen innan  jag åkte till Olle.

   MENINGEN, hade jag skrivit, kan redas  ut i en mängd olika riktningar. Ordet kan te sig som en byggnad som ska resas från grunden. Det ska bli väggar och tak, det ska finnas utrymme för fönster för att ge överblick och kunna tolkas. Det kan ha även andra attribut, kanske en skorsten eller en TV-antenn.

   Ordet kan även mynna ut i ett tjockt bokverk där en professor emeritus/emerita försöker klargöra hur detta hus ska se ut.

   Meningen med livet, det frågar vi oss ofta, min mening eller andras meningar; politikernas, institutionernas, religionernas, kulturens,  såpa-stjärnornas.

   Meningen med mej själv. Varför är jag till? Vad är meningen med Skrivlustan? På det skulle Olle kanske svara: det är för att ni ska komma hit och dricka kaffe hos mej.

   Men han skulle mötas av protester, i synnerhet från Birgit och även alla oss andra. Att skriva ger mening åt livet. Vi glömmer bort att vi håller på att bli gamla, att vi har våra krämpor, och att vi ibland, när vi inte skriver, ser alltings meningslöshet.

   Allt det meningslösa som vår civilisation består av. Krig, översvämningar, hungersnöd, överbefolkning, folkvandringar. Ondskan.

   Ibland blir vi överfallna av meningslösheten i den egna tillvaron och det är då vi tar pennan i vår hand eller sätter oss vid datorn.

   Där finner vi en mening - meningen med livet.

   Olle som invänder: jag fick ju inte prata färdigt …

Jag hade bakom mig, vad jag trodde skulle bli en meningsfull dag, och stressade fram mot ett möte som jag stora förväntningar på. I mycket god tid hade jag åkt hemifrån för att få sitta längst fram så att jag åtminstone skulle kunna höra vad talaren hade att säga om Palme och boken han skrivit. Fråga som jag hade tänkt mig kunna ställa.

   Färdmedlen att välja mellan, när jag väl kommit till Slussen,  var många, men jag valde fel och fick ta mig fram fotledes en lång sträcka och kunde inte hitta treans hållplats. Stressen stod som en sky kring min person, men jag iakttog en man som stod lutad mot en lyktstolpe.

   Han iakttog mig och följde mina steg då jag passerade honom. Jag lade märke till honom och visste inte varför, men jag fortsatte en bit framöver. Ingen hållplats inom synhåll.

   Jag vände om och betraktade mannen. Han betraktade mig och jag fick intrycket, att det var mig han väntade på. Så jag gick fram till honom och han började genast tilltala mig. Han sa intressanta saker som fångade mitt intresse, så jag tappade bort min stress och lyssnade, medan han uttalade sig, det måste jag erkänna, mest om mig och mina kläder.

   Äntligen kom jag fram till min fråga, var finns trean, och han visste genast besked.

   Den har du nyss passerat. Det är bara att gå över gatan.

Trean var senfärdig, lång väntan och sedan  tuggade den sig igenom halva innerstan. Allra sist kom jag fram till mötet och fann en plats längst bak. Men stressen hade jag tappat bort och jag kunde inte hålla tankarna borta från mannen vid lyktstolpen.  Vem var han och varför stod han där och bara hängde? I väntan på att jag skulle komma förbi?

   Vem skulle kunna ge mig ett svar på den frågan?

   Om jag gick till kyrkan och ställde min fråga till prästen skulle han ha ett svar:

   Du har mött Jesus.

Det får bli allt för i dag

Med hälsningar från

BIRGITTA

   

AMBASSAD: vi är bedrövade

När man anträder en resa är det oftast med förväntningar. Den här gången låg de inte på topp. Jag skulle åka med Journalistveteranerna till Helsingfors, och jag tänkte på allt annat som jag borde ägna mig åt i stället:

   manuskriptet, som skulle färdigställas till en bok,

   trädgården, där maskrosorna skulle bekämpas,

   omplanteringen, som krukväxterna länge sett fram emot.

Egentligen var det ännu fler måsten som borde infrias, men här var jag nu på båten Gabriella och letade efter bekanta, som jag hade svårt att  hitta. Tillbaka åkte jag med Mariella. Det låter som två karameller.

Förväntningarna som inte fanns blev till något helt annat: Flera upplevelser.

   För dessa svarade besöken på Svenska ambassaden, konstmuseerna Kiasma och Amos Andersson och det nya bostadsområdet med specialhus för förstånds-handikappade. Vad var det nu det hette?

   Suck. Min hjärna är redan så överbelastad, att jag tappar namn. Allting tar sin tid, så jag bryr mig inte just nu.

  Jag börjar med Svenska ambassaden, som blev en höjdpunkt, främst med ambassadören Johan Molander och hans medarbetare kulturrådet Anders Eriksson. Den första överraskningen svarade Eriksson för, när han berättade om senaste valresultatet, där Sannfinska partiet med Timo Soini gick starkt framåt.

   Nu, tänkte jag skulle vi få höra mer om partiets förslag att avskaffa svenska språket i finska skolor. Så mycket som det återberättats i svenska medier.

   Icke ett ord.

   Desto mer blev det tal om partiets egna förmenta förmåga att kunna omskapa Europa och förmå landet att överge EU.

Om ställningen och stämningen på de svenska ambassaderna i utlandet, åtmnstone den finska ambassaden, berättade ambassadören. Den var inte så god efter bekantgörandet, att 300 miljoner skall skäras ner i budgeten för utrikesdepartementet och att fem ambassader ska bort. Det kommer att drabba det svenska näringslivet, förutspådde han. "Jag och många andra i min ålder skulle vilja lägga av. Stämningen är tryckt bland ambassadpersonalen".

    Vi blev emellertid väl undfägnade och trivdes gott i de vackra lokalerna.

Vår lediga tid fick vi ägna åt konsten på egen hand. Den andra stora upplevelsen för mig blev Kiasma och Amos Andersson, den stor konstsamlaren, som skapade ett eget museum för sina samlingar. Bl a har han en tavla av min favoritkonstnär fransmannen Pierre Bonnard. Aktuell var en utställning av Pauliina Purhonen som döpt sin  utställning till "Broderi" eller "Stygn". Man kommer osökt att tänka på broderikonstnärinnan Anna Carsparsson, som 90–årig debuterade som konstnär i Saltsjöbaden, påhejad av Isaac Grünewald. Mycket  har de två dock inte gemensamt. Purhanens skulpturala kroppsbroderier är tankeväckande och min återgivna bild får tala för sig själv.

   På vårt svenska nationalmuseum visar man just nu mycket naket. På Kiasma har man valt att spegla det konstnärliga Afrika. Den som har vant sig vid den svenska mediebilden av vad som händer i Afrika får här en helt annan berättelse. Afrika är inte bara krig och hiv och insamlingar. Man påminns om att det är från denna världsdel som åtskilliga konstnärer har hämtat  inspiration. Picasso är bara ett av namnen.

   Tiden räckte inte till för att täcka allt och mina ögon hade svårt med texterna. Gudrun Hjelte läste högt för mig. Tack för det.

   Omtumlad går man från utställningen med tanken: de är som vi, fast djärvare. Jag skulle vilja göra en ny vända till båda museerna.

Slutligen sänder jag gärna ett tack till Journalistveteranerna med deras nye ordförande Sigfrid Leijonhufvud för en intresssant resa som vände låga förväntningar till angenäma upplevelser.

Efter ett långt uppehåll är jag alltså tillbaka till min blogg.

Vårhälsningar till Dig som hittar hit.


BIRGITTA

Sankt Antonius och suggan   

av  Pauliina Purhanen