FELICIA och LILLY
Början på ett nytt år
Hela Sverige vaknade en morgon och fick höra talas om boken "Felicia försvann". Den är skriven av Felicia Feldt, ett av Anna Wahlgrens åtta barn (eller var de nio?)några med olika fäder. Med "Barnaboken" blev Anna Wahlgren en ikon på barnuppfostran. Den kom ut på 80-talet under förra århundradet.
Om sin mor skriver Felicia Feldt:
"Så här hade vi det". I boken tar hon heder och ära av sin mor. Boken genomsyras av hat och inget tal om försoning. Svart står mot mitt och det mesta är svart. Avsikten tycks vara att peta ner modern från den piedestal hon hamnat på med sin bok om hur man skulle fostra sina barn.
Jag har inte läst den. Jag tror jag skulle må illa.
Ytterligare en kvinna har fått sitt liv genomlyst. I dramat "Hinsehäxan" i TV skildras Lillemor Östlins liv. Som ung småbarnsmor fick hon besök av hyresvärden. Om han inte fick sina hyrespengar följande dag, skulle familjen vräkas. Hon gick ut på gatan och klev in i en bil. Sen fortsatte hon sitt liv som prostituerad. Hon är intimt förknippad med dåvarande justitieministern Lennart Geijer, som värnade om sin väninna.
Om henne har det gått att göra ett fängslande drama.
– Så där var det ju inte, säger hon efter att själv ha sett dramatiseringen. Där fanns ingen "glamour". Hon lyckades flera gånger fly från fängelset efter att ha deltagit i flera kriminella gärningar. Efter varje rymning återgick hon till sina brottsliga kompisar. Några andra hade hon inte. Ministern ingrep emellanåt och hjälpte henne ur knipan.
Vad gäller Felicias roman, bör man inte skilja på sak och person? Är paret Myrdals insatser värdelösa efter sonen Jans avslöjanden. Signaturen "Slas" var ingen snäll pappa och i Jan Gyllenhammars krisstallkronor fanns det sprickor.
Föräldrar är när allt kommer omkring bara människor. Alla har vi någon gång burit oss illa åt. Vi mår inte alltid så bra, när vi ser tillbaka på vårt liv. Där finns ju sprickor ...
Egentligen handlar berättelserna om Felicia och Lilly om tillgången till pengar eller tvärtom. Anna Wahlgren var, om jag inte minns fel dotter till en storbyggmästare, och sådana brukar lämna pengar efter sig i arv. Hon bodde i en stor lägenhet och kunde ibland sticka iväg på egen hand. Antagligen hade hon tillgång till "a room of her own", där hon i lugn och ro kunde skriva sin barnabok. Lillemor Östlin var medellös och prostituerade sig för att kunna försörja sin familj.
Jag har ägnat mig åt ett tankeexperiment; jag låter de två byta plats. Anna har inga pengar till hyran och måste försörja familjen genom att prostituera sig, medan Lillemor flyttar in i den stora våningen och skriver om sitt liv. Här finns stoff till nya dramer, och man kan undra: hur ska det nu gå för dem?
Jag tror det kommer att gå bra. Båda har kraft och energi, de är kreativa och disciplinerade.
Framför allt det senare.
Man snyter inte romaner ur näsan. Jag har själv prövat på och finputsar just nu ett nytt manuskript. För fyra år sen gav jag ut romanen "Jag, Helga Gregorius". I likhet med Kerstin Ekman gav jag mig på en ikon, Hjalmar Söderberg. Det gör man inte ostraffat. Kerstin Ekman fick också smäll på fingrarna. Detta skrivs utan annan jämförelse.
Det har blivit ett stort glapp sen jag senast skrev på min blogg. Men jag har ålagt mig stor disciplin och förbjudit mig själv att ägna mig åt andra aktiviteter än författeriet. De viktiga sociala kontakterna har jag hållit fast vid. Utan sådana förlorar livet sin mening.
Slut för i dag men jag vill gärna börja det nya året med bilden på ett nytt litet barn i vår familj.
Här är lilla "Tindra", så liten att hon ännu inte kan tindra med sina ögon ...
Med goda hälsningar för det nya året från
.
