Mot vad då?
Mot kulturhuset och dess entrédörrar. En dag slog de igen om mig och min rollator. Jag fick en ny skada på mitt redan skadade knä. Nu har jag fått veta av fastighetskontoret, som är ansvarigt för dörrarna att det inte är något fel på dem. Något skadestånd går inte att utkräva och vittnen saknas . Här finns jag sen oktober månad instängd i mitt eget hus. Snöplogen far fram och välter upp stora högar framför mina egna entrédörrar. Jag kan inte ens posta mina brev, för då måste jag ta mig ut och ta mig något hundratal meter ner till brevlådan.
Ibland tittar jag på klockan och blir ständigt lika överraskad. Vad nu då? Är inte klockan mera ... Tiden brukar aldrig räcka till i min vanliga vardag, men nu här bakom de stängda dörrarna hinner jag med både ett och annat som att skriva och måla. En oändlig mängd tavlor hänger på mina väggar eller står lutade lite här och var längs väggarna.
Mitt nya liv är inte tråkigt. Det är dessutom fyllt med hemtjänst och larmsignaler. En gång i veckan handlas det mat åt mig och varannan vecka kommer Kjell och städar åt mig. Han bäddar min säng och kallar på mig, pekar på den och säger: så här ska en bäddad säng se ut. Han är stolt över vad han åstadkommit och det gläder mig. Han får en tavla med sig hem.
Att trä strumpor på foten tar nu bara två minuter mot tidigare minst en halv timma. Med Samhall har jag sagt upp kontraktet. De levererade mat en gång per vecka men i två omgångar fick deras fiskrätter min mage att explodera mitt i natten.
På lediga stunder tränar jag benet och går med rollatorn runt matsalsbordet ett tiotal gånger. Sen kasar jag benet under bordet och lyfter det så högt upp jag kan. Dessa övningar ska hjälpa mina muskler att komma igång.
Då tänker jag tankar. De far runt i huvudet på mig som små bollar och ibland växer de till stora ballonger. Då släpper jag rollatorn och går till datorn. Av detta är det tänkt att få fason på några ofärdiga noveller. Men så bra för knäet är det inte att sitta stilla. Jag måste pausera med jämna mellanrum och trava runt matsalsbordet igen.
Detta var jag och mitt knä och vad man tänder på. Det har dock inte gått mig förbi, att Skogsnicke har lurat ett antal afrikaner från Kamerun. En far till en av dem sålde en bit jord för att sonen skulle kunna åka till Sverige och tjäna pengar genom att plantera träd hos företaget Skogsnicke. Enbart namnet låter som något på skoj och mycket riktigt – han lurade afrikanerna på förtjänsten.
Hur bär vi oss åt i detta präktiga land med det goda ryktet ute i omvärlden? Det hettade till i mina kinder.
En person, som jag gärna lyssnar till är Ilmar Reepalu och det borde fler göra och i synnerhet riksdagsledamöter och andra beslutsfattare. Hans liv som ordförande i Malmö kommunstyrelse måtte ha varit som att leva i en häxkittel. Varje gång han har yttrat sig i medierna har jag blivit socialdemokrat, fast sedan blir jag politisk vilde igen. I en lördagsintervju tvingades han av intervjuaren att återigen be om ursäkt för ett förfluget yttrande.
Ingen rök utan eld, tänkte jag hädiskt.
Och – jag älskar Malmö. Där myllrar det av liv och där är så vackert, en stad som inte är präglad av storstadsbrådskan.
Nästa gång jag skriver på den här rutan har mitt alltjämt ofärdiga knä blivit magnetröntgat.
Med bild av Carl Kylberg hälsningar från
BIRGITTA
