Vintern har rasat ut, den svåraste i mitt mannaminne. För
mig startade den i oktober med en spräckt knäskål. I ett halvår blockerades min
ytterdörr av snöhögar. Jag fick känna på att försöka komma över tröskeln med en
rollator, ta mig uppför branta backen till vårt köpcentrum och ta mig ner för
samma ofta glashala backe med ena handen på samma rollator och andra handen på
backräcket.
Tiden har ramlat på och nu är det
full sommar. Mitt knä är nästan helt bra. Ute i trädgården florerar maskrosorna. Det får de hålla på med utan att jag ingriper. Mitt knä lämpar sig fortfarande inte
för någon sorts knäfall. Dikeskanterna lyser
gyllengula av åkersenapen och i
trädkronorna rasslar det av bladgrönskan.
Men min tanke i huvudet är fortfarande:
inte ramla, inte ramla…
Blicken
är riktad ner mot marken och alla ojämnheter.
Sen sist har SvD kastat
loss och förnyat sig. Det innebär också, att åtskilliga av de tidigare
skribenterna försvunnit, vart de tagit vägen vet jag inte och några saknar jag.
De värsta farhågorna har dock försvunnit vad gäller
kulturen. En särskild bilaga medföljer söndagsupplagan och under veckan i övrigt
finns kulturbitar inmängda blanda allt det andra.
Tidningen håller vad den lovar och kanske lite
för mycket. Insikt och djuplodande intervjuer är bra men understundom blir det
som att krama den sista droppen ur citronen till drinken man blandar till.
Eller man lyfter sig i håret. Musikintresset måste få sitt och där tror jag att
siktet är inställt på dem som är unga. De får veta mycket om olika album som kommer ut. Blickarna ut i världen är omfattande och
där måste jag sovra, för även om min ålder är hög måste jag ta vara på min tid,
och kanske just därför.
Jag
och svärdottern är inte överens om succeförfattaren Karl Ove Knausgård Det han
skriver är bara skit, tycker hon, medan jag inte kan släppa ifrån mig den andra
delen av hans tjocka böcker. Jag får rentav ont i armarna av att hålla i dem.
Med jämna mellanrum försöker jag reda ut varför jag inte kan hålla mig borta
från hans böcker? Det är komplicerat. Jag tar mig igenom en av hans julhelger och den är
detaljerad om pinnekött och saliv i en mungipa. Om en blick som går från den
ena till den andra och vad man kan utläsa av en sådan blick.
Han skonar inte sig själv och det händer, att man blir smått chockerad
och nästan generad. Är det så det är att vara man? Måste jag veta allt detta? Likväl
fortsätter jag och låter tallrikar stå odiskade. För läsa måste jag.
Underrättelseverksamheten
är enorm. Själv finns jag med på Google med adress och telefonnr. Recensionen
som talar om att min första bok är totalt värdelös hänger fortfarande med, men
jag bryr mig inte, för alla tycker inte som han. Det har jag papper på.
Jag fortsätter att skriva och är väl lite paranoid. I höst sitter jag vid bokbordet på Drottninggatan och saluför mina två böcker ”Jag, Helga Gregorius”
och ”Träfracken” som kom ut förra året.
Lite
rädd är jag för Twitter och Facebook. Inte heller har jag tryckt på knappen
”dela” på min blogg. Vad händer då? Om jag skulle pröva ...
Sommarhälsning och en glad bild av mig själv. Nej, det vill sig inte ...
Birgitta
