Nu till något
fräckt och minst sagt provocerande om medievärlden som fostrar svenska folket
och talar om för oss vad vi i vår demokrati får uttala oss om.
Solen gör inte annat än strålar. I
fyra dagar har jag inte gjort annat än stått inomhus och försökt måla av Lasse
på gammaldags vis.
Det var ett angenämt nöje.
Framför mig hade jag alltså en bond-modell, vacker, muskulös och på gott humör.
Både näsborrar och öron måste komma på plats för att inte tala om ögonen med
det vita blänket i.
Jag måste också få till en
bakgrund, som var intressant och dunkel på gammalt manér. Först gjorde jag den
grön och duttade dit lite ljusa fläckar. Det var inte gammaldags.
– Så det är så du vill ha det, sa
Farigh vår läromästare. Han lät mig hållas, men knappt hade han vänt ryggen
till förrän jag gav mig på bakgrunden igen. Bra var den inte. Jag skrapade och
tog till umbran. Nu började målningen likna de gamla mästarnas. Både jag och
Farigh blev nöjdare.
Men jag fascinerades mest av Lasses
axlar – de hade en intressant lutning och – tyckte jag – skapade nästan hela
gestalten. Framför mig hade jag nu hela Bond-gestalten och hyste för hans del förhoppningar
om att någon filmproducent skulle hitta honom.
Hemma hos mig var det alla fyra
dagarna fullt liv med två hundar och ett litet tvåårsbarn. Hon blev tvärilsken,
när jag inte ville hoppa jämfota med henne i sängen. Lade sig på magen och skrek
och sparkade med benen. Det gick fort över. Hon tog sin vattenkanna och
fortsatte att vattna blommor, blad och hundar.
Vilket härligt liv. Först stå
och måla större delen av dagen och sen komma hem till lagad middag med barn, barnbarn och litet
barnbarnsbarn.
Har avrundat med tredje delen av Knausgårds
roman Min Kamp. Till den återkommer jag troligtvis nästa gång.
Min egen kamp. Samma eviga
konflikt. Ska jag måla eller skriva? Slå världen med häpnad och kränga ut alla målningar
som står staplade längs väggarna i hemmet? Eller ta itu med nästan romanprojekt
som också det ska slå en värld med häpnad? Nästan 100-åring skriver återigen en
roman …
Världen häpnar inte. Den struntar
redan blankt i 90-åringen. Den 17:e augusti sitter hon – dvs jag – på
Drotttning-gatans långa bokbord och saluför mina två föregående romaner
”Träfracken” och ”Jag, Helga Gregorius”.
Sommarhälsning med bild på lilla
Signe och hennes far.
BIRGITTA
