Om pornografi

I Babel, med Daniel Sjölin som inspirerande programledare i TV, talade man häromdagen om pornografin som den allra nyaste vågen eller trenden. Där satt porrförläggaren framför andra C M Edenborg, Vertigo förlag och talade om de gamla klassiska porrförfattarna Markis de Sade och Henry Miller. De som skriver porr i dag borde inte blaska på hur som helst, tyckte han. Man märker genast om de läst och tagit till sig de gamla klassikerna.

Henry Miller tog till de grövsta tillhyggena och även Markis de Sade, ägnade sig åt vad som samtiden ansåg vara "sodomi" och perversiteter. Han vandrade ut och in på Bastiljen under sin levnad på 1700-talet före och efter revolutionen. Både han och Miller banade nya vägar men dog utfattiga, Miller av undernäring – han brydde sig inte om att äta.

I min bok "Jag, Helga Gregorius" använder jag runda ord och ber samtidigt lite om ursäkt. En väninna undrade, om det varit nödvändigt och jag måste erkänna att jag tänkte "Vad ska barnen tänka om sin mor", mina barn alltså men om det sa de i alla fall ingenting. Däremot förstod jag snart, att de var ganska stolta över att deras mor blivit författare.

Till väninnan sa jag att man i min ålder måste visa omvärlden att man ändå lyckas hänga med i tiden och inte skyggar för någonting. Fast som ung kunde jag inte ens säga skit. I dag kan jag skriva både det ena och det andra men det finns ett ord som jag tycker är väldigt fult. Det börjar på r och slutar på v. Det skulle jag inte ens kunna skriva, medan jag tycker ordet "arsle" går an. Fråga mig inte varför. Bengt Ohlsson som skrivit Gregorius tillåter sig att skriva det för mig så förhatliga r-v

En dag nere i Kristianstad stod jag vid ett bokbord och försökte sälja min bok om Helga. En kvinna kom fram och sa att min bok ville hon inte köpa. För henne var Hjalmar Söderberg och doktor Glas ikoner som man inte fick röra vid. Bredvid mig på bokborden har jag alltid både Bengt Ohlssons bok Gregorius och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Vi hade ett långt resonemang kvinnan och jag, och det slutade ändå med att hon gick hem med min bok under armen.

Böckerna från Lettlandskryssningen är fortfarande försvunna …

Stjärt som stjärt. Den här lilla barnstjärten tillhör en nu 30-årig man.

Slut för idag.

Änglavakt

Änglar finns de? Jag har anledning att tro på dem. I går lagade jag laxsoppa med vitt vin grädde, oliver med anjovis, morötter och annat godis som jag bjöd sonen och barnbarnet på. De satte upp en bokhylla åt mig och sen satt vi och myste.

Sedan då, när de hade gått? Jag snavade på mattan och ramlade över bordet som var hemmagjort (av mig själv) och i åtskilliga år svajat betänkligt. Nu gav det vika och allt som stod på det kanade ner på golvet. Vasen med blommor i vatten ställde sig beskedligt upprätt på golvet och likaså var det med rödvinsflaskan. Där stod den med korken på stadigt upprätt.

Hur var det med mig själv? Jag reste mig upp och kunde stå upprätt på mina egna ben. Det har jag lyckats med under hela vintern, där snöplogarna har blockat igen min ingång och min utgång så att jag måste skotta mig både ut och in med resväskor och allt.Ramlat har jag gjort några gånger men fallet har varit mjukt och snön har tagit emot mig. Med jämna mellanrum har jag besökt kyrkan och varje gång gått där ifrån och tyckt, att jag fått något med på vägen. Goda ord, goda gärningar. Det är aldrig försent att försöka bli en bättre människa.

Är inte så bra på tekniken, så jag lyckades radera ut ett par inlägg som handlade om påsken som jag tillbringade (man kan också skriva tillbragte) i Hårnösand och Sollefteå. Jag sänder med en bild på utegångsfår som jag träffade hos en f d svärdotter. Jag har en ny sådan i Stockholm och med henne har jag fått bonusbarnbarn. Trevligt. Här är fåren i Sollefteå och uppe till vänster är änglavakten.

Hälsninar från

Birgitta

Jag – en näringsidkare

Jag är pensionären som förväntas ha mängder med tid till mitt förfgande. Likväl kan en hel förmiddag gå åt till rader med administrativa åtgärder som måste vidtagas. Just nu handlar det om deklarationen, som snart ska lämnas in. Den är åskvädret som mullrar lite i fjärran och är på väg att nå fram. Eftersom jag skrivit en roman – JAG, HELGA GREGORIUS – måste jag fylla i en bilaga för enskilda näringsidkare och momsregistrera mig. Det låter svårt, så jag kontaktar Skatteverket. Där betraktar man mig som en god vän som behöver deras hjälp. Det har jag fått vid tidigare tillfällen och alltid till min förmån. Men det tar tid att leta sig fram till rätt hjälpinstans på min Mac-dator. Nu krånglar min mail och jag måste kontakta min leverantör. Det tar också en del av min tid som bör användas till att skriva en ny roman. På morgonen, då jag fortfarande befinner mig i sängen, är mina tankar i halvvaket tillstånd på väg till romanfigurerna. De myllrar – jag måste sovra och plocka bort en del av dem. Fatta beslut. Temat är inget problem, det finns där, men inledningen till denna tänkta roman är mer problematisk. Antagligen får den vänta till slutet av manuskriptet.

Mitt lettiska äventyr

Jag var på konferens i Riga i veckoslutet och fick möjlighet att saluföra min roman på ett bord i konferenslokalen. Det gick hyfsat, men när jag skulle rafsa ihop återstående exemplar var de försvunna. Så nu bedriver jag efterforskningar och ännu så länge har det blivit en ren förlustaffär.

Konferensen handlade främst om Lettland och dess huvudstad Riga. Den var omfattande och ambitiös som alltid med Pelle Mohlin Travel. Mina tankar gick lite då och då tillbaka till år 1991 och samma dag, själva självständig-hetsdagen, då landet befriade sig från det sovjetiska förtrycket. Vi var ett antal svenska och lettiska journalister, som var på väg att äta gemensam middag på hotell Latvia i parken med den mastiga Leninstatyn.

I närområdet hördes musik och snart kom en musikkår tågande med fana i spetsen. Den placerade sig på avstånd från själva statyn för strax intill den befann sig ”tungt artilleri” med syfte att ha omkull den forne potentaten. Man var i full färd med att fira vajrar runt hans kropp.

Nu skulle han bort, symbolen för ett långvarigt sovjetiskt förtryck. Men man lyckades inte få ner honom förrän ca kl sju påföljande morgon.

Detta var en dag, då förtryckare och nu befriade förtryckta, var i aktion var och en på sitt sätt. En av våra svenska deltagare kom lite för nära en byggnad som fortfarande innehades av ockupanterna. De grep tag i honom och förde in honom i byggnaden. Men då ingrep representanter från vår lettiska journalistgrupp och kunde återföra honom till oss.

I en annan del av staden hade lettiska fotografer riggat sina kameror och filmade hur ett par letter kom ut ur en byggnad och höll ett stadigt grepp om en man som representerade den sovjetiska centralkommitten. Nu skulle letterna överta byggnaden och dess tidigare innehavare. Mannen fördes bort, möjligen för vidare befordran till ett lettiskt fängelse eller sitt eget sovjetiska hemland.

Dagen var historisk och jag råkade vara där.

Denna dag ska jag ägna mig åt att beskära min forsythia, för nu är våren här och jasminen väntar på sin tur.