Ensamhet – ett
ord som kan skrämma, men det har två sidor, den ena väljer man själv och trivs
med, den andra innebär isolering; man saknar kontakter och känner sig
övergiven.
I oktober förra
året slant jag på ett stengolv och spräckte knäskålen. I ett halvt år blev jag
som inspärrad i huset där jag bor och tog mig även inomhus fram med hjälp av en
rollator. Framför ytterdörren tornade snömängderna upp sig.
Det var desto
pinsammare som jag just skulle sätta igång med att marknadsföra min roman ”Träfracken”,
som kommit ut på eget förlag, samma år med hjälp av Författares Bokmaskin.
Stackars mamma …
Jag satt där jag
satt och min marknadsföring fick inskränka sig till att jag fick packa in
bokbeställningarna från landets bibliotek och förpassa dem till närmsta
brevlåda. Dit kunde jag inte ta mig på egen hand. Var och en som gick förbi min
dörr fick tjänstgöra som brevbärare.
Vad göra?
Mina barn sa: stackars mamma. Hur ska hon klara sig utan sina kontakter med den yttre världen?
Mina barn sa: stackars mamma. Hur ska hon klara sig utan sina kontakter med den yttre världen?
Det gick
alldeles utmärkt. Större delen av dagen satt jag framför datorn och påbörjade
en ny novell. När flödet tröt förflyttade jag mig till mitt staffli och ”gjorde
tavlor”. Mådde bara gott.
Med jämna
mellanrum kastade jag en blick på klockan och konstaterade, att jag hade ännu
några timmar till mitt förfogande innan jag skulle inta sängläge.
Knäet mådde inte
så bra, det svullnade uppifrån och ner, men jag prisade i tysthet min ensamhet
och all den tid jag nu förfogade över. Min kontakt med omvärlden försummade jag
och så småningom slutade telefonen att ringa. Så kunde jag väl inte leva?
Ensam på jorden?
Ensam i Guds vackra natur. Helt
allena befann jag mig en gång i en hisskorg mellan två alptoppar. Sakta, sakta
gled den fram under en klarblå himmel. Tystnaden var enorm, den trängde sig på
och in i mig, jag blev som berusad och ville att detta tillstånd skulle bli
kvar i mig. Omtumlad hade jag svårt att kliva ur korgen när den landade på andra
sidan. Någon grep tag i mig och hjälpte mig att kliva ur. Sen den stunden har
jag älskat att stå helt allena på svindlande höjder och ordlös ta åt mig allt
det vackra som naturen bjuder mig på.
Omvänt tycker
jag illa om att en vacker sommardag blicka ut på radhuslängan, och finna den
totalt övergiven. Inte en kotte
där ute. Jag är ensam på jorden, den är öde …
Men där finns
skatorna De vippar med sina stjärtar och lever sitt eget liv. Det händer att de
kivas och ryker ihop. Eller de bara vänslas. De tycker också om att stå allena på
taknocken till nästa hus. Då vippar de inte med stjärten utan överblickar
reviret. För det är väl inte bara djur med mark under fötterna som skaffar sig
revir. Skatorna på radhusgatan har ett eget.
På ålderns höst
Då glömmer man lätt både det ena och det andra, som t
ex att glasögonen man letar efter faktiskt sitter på näsan. Än bättre – det händer, att man glömmer bort att man är gammal. Det måste
ju innebära, att man har det riktigt bra och kan blicka framåt utan att bli dyster.
Som att förespråkarna för Slussen Plan B måtte lyckas i sina
ansträngningar att åstadkomma en folkomröstning för Ombyggnaden av Slussen!
BIRGITTA
