TJUVNYP
Det
var en vanlig dag. Hon lade ifrån sig tidningen. I den har hon läst att många villaägare
blir rånade i den kommun hon bor. Man bryter sig in och släpar med sig andras ägodelar.
Jag bryr mej inte, tänker hon.
Det får polisen ta hand om. Jag bor tryggt i mitt kedjeradhus. Båda gavlarna på
huset är hopbyggda med grannarnas. Ingen kommer åt mej.
Det ringer på hennes ytterdörr.
Hon går fram till tamburdörren
och öppnar. Utanför hennes dörr står grannkvinnan Bettan och är utom sig.
Så säger hon de otroliga orden:
– Jag har blivit rånad!
Hon tar tag i väninnan, leder in
henne i vardagsrummet och går efter ett glas vatten och sätter i händerna på
henne.
– Sitt här. Berätta vad som har
hänt.
Bettan stakade och skakade sig fram.
”Det ringde på min ytterdörr. Jag
trodde, att det var min dotter Gunilla, hon skulle komma vid den här tiden. När
jag öppnade min dörr stod en fullvuxen man framför mej. Han knuffade mej bakåt
genom alla rummen och väste åt mej att jag skulle ge honom mina juveler. Jag
knuffades fram till ett skåp, låser upp med skakande händer och drar fram en
box, som jag räcker över till honom. Han tar den och försvinner ut genom
ytterdörren”.
Grannkvinnan fattar ett snabbt
beslut:
– Jag ringer polisen.
Men var finns hennes
telefonkatalog?
Hennes huvud är tomt. Hon travar
runt och letar inne i huvudet efter den plats, där hon förvarar denna katalog,
samlar sig och trevar sig fram i ett par bokhyllor. Den finns där på den plats där
hon en gång för alla ställt den. På många långa år har hon inte haft bruk av
den.
Slår upp och där allra överst
står numret till polisen.
Efter
blott en halv timma står det två unga poliser utanför hennes dörr. De tar hand
om Bettan och tar henne med sig till hennes eget hem.
Bettan mår psykiskt dåligt. Det
har hon papper på, hävdar hon. Hennes behov att bli överlämnad till ett äldreboende
är klarlagd. Samtidigt har myndigheten
också
bestämt sig för att hon är för frisk för att flyttas över till ett boende för
åldringar
Slutet
gott, allting gott? Juvelerna är förstås fortfarande borta. Men detta är inte
ett avslutat kapitel. Det går in i en ny fas. Bristen på platser för de äldre
är allomfattande och omskriven. Bettan kan gå på sina ben i likhet med många
andra 90-åringar. Hennes psyke befattar man sig inte med.
Men så dåligt mår hon, att mitt på dagen vågar hon inte vara ensam i det egna
hemmet. På natten sammanbor hon med dottern som är 56 år gammal; ena dagen kommer
dottern hem halv nio på kvällen, nästa dag kanske något tidigare eller senare.
Timmar i sträck sitter Bettan i skräckslagen och väntar på henne.
Så tar hon sig till:
Hon ringer på grannkvinnans dörr
och ber att få komma in
Bara en liten stund …
Det går bra.
Hon återkommer nästa dag och blir
ompysslad. En tredje dag kl tre på eftermiddagen ringer hon på igen.
Timmarna går. Klockan blir halv
nio.
Grannkvinnan är i färd med att
ställa ut tavlor som hon nålat. Väggar och golv bågnar av lister, ramar och
verktyg som en konstnär måste tillhandahålla för att åstadkomma något som går
att ställa ut.
Hon beordrar Bettan att klä av
sig, tar fram sängkläder och bäddat åt henne i gästrummet. Lydigt kryper Bettan i säng. Med halvslutna ögonlock
tackar hon för hjälpen och slocknar.
För henne själv blir det dåligt
med sömnen. Hon ligger och fattar ett beslut.
Tidigt nästa morgon ringer hon
till kommunen och säger vad hon själv tycker om äldrevården.
