VERKLIGHETENS FOLK

Vi svenska medborgare fostras av våra politiker och våra medier. De gör båda anspråk på att företräda folket och predikar för folket vad det ska tycka, tänka och agera. På Olof Palmes tid var det fult att berika sig. Duktiga entreprenörer drevs från landet och bosatte sig där de inte behövde betala 80 procent eller mer av sina inkomster till staten. Sen kom Astrid Lindgren och avslöjade, att det var värre än så. Hennes Pomperipossa(= staten) lade beslag på minst 100 procent av hennes inkomster. En av sosseministrarna fick gå eftersom han ägnat sig åt skatteplanering. "Vi har fått löss i sossepälsen". Så uttryckte sig Nancy Eriksson, då välkänd sossepolitiker, om denne man. Själv drabbades hon av inbrottstjuvar, som lade beslag på 60 000 kr som hon förvarade i hemmet.

Än i dag har småentreprenörerna svårt att livnära sig, trots att de jobbar häcken av sig. Min frissa får behålla 25 kr av en hundralapp, medan de stora entreprenörerna lever det goda livet på inkomster, som de ofta har möjlighet att skriva av. För detta ändamål håller de sig med skickliga jurister och räknenissar. Många är de kvinnor som driver frisörsalonger, borde inte de liksom restauratörerna få momsen nedräknad till 12 procent?

Göran Hägglund talade om "verklighetens folk". Om detta blev det debatt; vad menade han med det? Men han kunde lika gärna ha sagt "vanligt folk; det är de som rör sig ute i samhället utan att märkas eller utmärkas. De hör inte till etablissemanget, är inga experter, kändisar, författare eller artister. Det som är gemensamt för verklighetens folk är att ingen lyssnar till dem, de har ingen talan. Dit hör framför allt inte politiker eller journalister. De lever på en annan nivå, och sinsemellan har de döpt företrädare för detta folk till "Nisse i Hökarängen", medan invandrare i allmänhet går under benämningen "blattar".

SvD har tagit det djärva steget att släppa fram Gunnar Sandelius. Han lägger skulden för Sverigedemokraternas framgång på medierna för att ha förtigit siffror om invandringen och dess konsekvenser. De som har möjlighet att belägga de siffror han anför, bör i rimlighetens namn bekantgöra dem. Av dem som han kallar för "utanförskapslösa är hälften arbetslösa. Hur trovärdiga är hans siffror? Uppgifter om dem bör finnas på myndighetsnivå. Är jag som skriver om detta rasist, är Sandelius rasist?

Jag påstår att verklighetens folk inte har någon talan. Då bortser jag från radioprogrammet i tidig morgonstund Ring P1. Där får vem som helst komma till tals. Även den som kommer med rena stolligheter. Men mycken klokskap kommer också fram den vägen. Många röster klandrade företrädare förAlliansen och 0ppositionen för deras vägran att samarbeta med de Sverige-demokrater, som med 20 ledamöter kommit in i riksdagen; framförallt skulle man se till, att de inte fick tillträde till utskotten. Sjaskigast av alla var Lars Ohly; Han vägrade att sätta sig i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Om vi nu är världsbäst på demokrati hur kan vi då utestänga representanter, som regelmässigt blivit valda av folket, folket som en gång vart fjärde år får göra sin röst hörd? Ring P1 fyller en viktig funktion. Där kommer verklighetens folk till tals och den här gången tror jag, att deras röster nådde ända in i riksdagskorridorerna. För; samma dag som riksdagen öppnades sade sig både Alliansen och Oppositionen nu villiga att släppa in Sverigedemokraterna i utskotten.

Åter till politiker och medier. Vilka har den största makten, den starkaste rösten? När medierna kallar bör politikerna ställa upp. Den som avböjer bör ha giltigt skäl och kan annars misstänkas för att inte ha rent mjöl i påsen. I ett debattprogram hördes Anna Hedenmo säga ungefär så här till en politiker; avbryt mej inte, det är jag som har ordet nu. Så talar människor med makt.

Med hälsningar från

Birgitta

verklighetens folk

I SOMMARENS KVALM

Mitt eget sommarprat

Tiden bara går och går. Man försöker hänga med.

Så ser jag att konstnären Sven Ljungberg i Ljungby har avlidit, som sig bör i sitt älskade Italien. Dit for han varje sommar och där dog han. Vår Herre visste var han skulle kalla på honom. Fast jag är inte övertygad om att han tydde sig till Vår Fader i himmelen, men Han har, tror jag, hållit en vakande hand över konstnären. Min första kontakt med honom skedde på Moderna Museet i Stockholm. Dit tog jag med några tonårsbarn för att de skulle lära sig älska konsten. Och vad får de se? Kommunalpolitiker som står och bajsar i Bolmen. Om det inte var i Lagan som har en tendens att svämma över i staden Ljungby.

Vår man rasade över kommunalpolitiker, som rev ner gamla ärevördiga trähus och ersatte dem med betongklumpar. Ofta drog han omkring med ett litet trähus på hjul - på så sätt kunde han flytta omkring och måla även när det regnade. En gång i Italien tappade han ner en pensel i ett galler i gatan. Han böjde sig ner, lyfte upp gallret och hämtade tillbaka sin pensel. Han höll i penselskaftet så länge han kunde lyfta sin arm. Jag tror att han slöt fred med kommunens härskare. Bilden som jag bifogar är hans lusthus som han lät uppföra i sin ägandes trädgård. Här hade han också ett eget museum, och han gjorde andra och mer minnesvärda bilder, bl a ett självporträtt, som man har svårt att ta ögonen ifrån, när man besöker hans museum.

Dick Haas är död. Jag kände honom inte, så varför bry mig. Den tid har kommit, då jag kastar en blick på dödsannonser för att se, så jag inte missar någon jag känt eller fortfarande känner. Det händer att jag läser nekrologer, och här noterade jag, att en okänd kollega till mig hade gått bort. Så jag läste och det var intressant. Han hade varit DN:s förste korrespondent i Israel några år men hoppade av för att som det står i nekrologen: "För honom skulle rapporteringen vara saklig och objektiv, inte styrd av hemmaredaktionen". Han var bosatt i Israel och ville inte ge efter för DN:s krav på vad jag förstår var DN:s uppfattning om vad som var objektivt.

Världen förändras, samhällen förändras, medievärlden förändras. Varje gång jag sätter på TV:n för att höra nyheter tänker jag: men det är ju gammalt, de flesta nyheterna är redan gamla och ofta tänker jag det samma när jag öppnar bladet på morgonen. Idel gamla nyheter. Så jag prioriterar och väljer bort. Nästan allt som smakar ungdomskult hoppar jag över. Jag kan på sin höjd och tycker om Abba, fast de är ju nästan gamla men står sig bra. Metallica är t ex bara ett namn som fastnat, allsång på Skansen kan man som gamling inte besöka. Man skulle antingen bli nertrampad eller få sin hörsel förstörd.

Men det är ju idétorka på TV om sommaren så jag lyssnar lite av och till och hade hejdlöst roligt åt allsångsdamen, som kunde få ljud ur tre trumpeter på en gång. Hon gav sig inte. Bäst vad det var klev hon in på scenen igen släpande på en bastuba nästan större än hon själv, men då brast tålamodet hos allsångsledaren Lundin, och han körde ut henne. Det var han naturligtvis tvungen till för att kunna hålla programtiden. Men hon var ju obetalbar, en härlig skånska.

Trött är jag på Pridefestivalen. Här hänger alla med, journalister likaväl som politiker. Som hetero börjar man nästan känna sig onormal. Det är som om vi skulle behöva en heterofestival. Hör på radion att västerländska, eller var det rentav svenska män, åker till Uganda för att hitta nya sexslavar. Som om det inte skulle räcka med trafficking. Heder åt Göran Hägglund, han sällar sig inte till skaran som till varje pris måste vara "inne". Varför ska det vara så fint med att vara homo. Finns det ingen som har hört talas om ordet hiv? Det nämns aldrig i sammanhanget.

Jag tror jag måste förklara mig. Jag har ingenting emot homosexuella män. Det är sättet att saluföra sig som jag ogillar och inte minst hela den lovprisande kören, som följer i släptåget.

Littorinaffären ligger nu långt bort. Det goda den fört med sig är att man något lite har berört sexlagen som säger att ena parten får sälja men motparten får inte köpa.

Den okunnige går in i saluhallen och begär att få köpa ett kg lammkött. I samma ögonblick som han sträcker över sina hundralappar till säljaren kommer polisen och tar honom i kragen.

Sommarpratarna har jag inte hunnit med. Jag började lyssna på en av dem men det var så mediokert att jag inte behövde lyssna länge, förrän jag stängde av. En person hade jag emellertid reserverat redan i början på sommaren: Håkan Lans, vår store uppfinnare, som bor mitt ibland oss här i Saltsjöbaden. Han är lika obetalbar som damen med bastuban. Han kan prata på utan att göra sig märkvärdig, han har uppfunnit färgsättning och musen till datan. Han är inte bara genial, han är också klok. Man vill inte missa ett ord av det han säger.

Jag missade Percy Barnevik men antagligen kan jag gå in på Sveriges radio och lyssna på honom i efterhand. Honom tror jag att man kan lyssna till med behållning.

Hur sommaren har varit? Mödosam i flera avseenden. Jag har avslutat ett stycke roman och börjat sända över till förlagen. Ibland har jag fått lyfta på häcken för att förtränga hettan med en iskall dusch. Fantastiskt så mycket tid som jag nu kan förfoga över. Städa i rummen, plocka bort klädesplagg, rensa bland pappershögarna, betala räkningar, befria trädgården från allt ogräs.

BIRGITTA

I Almedalen

Makthavare emellan

Vad får inte politiker stå ut med. Maud Olofssons stora dag i Almedalen kom av sig eftersom Sven Otto Littorin drog till sig all uppmärksamhet och kallade till presskonferens. ”Nu lämnar jag in. Jag orkar inte med den mediala pressen längre. Jag avgår som minister”.

Nu spekuleras det vilt om detta är hela sanningen bakom hans avgång.

Bortsett därifrån kan man ju fundera över var någonstans maktens korridorer ligger – om de är begränsade till Rosenbad. Pressen och övriga medier går ju under benämningen tredje statsmakten men frågan är om de inte bör flyttas upp ett pinnhål och läggas jämsides med dem som utövar regeringsmakten. Medierna granskar, de släpper fram och håller tillbaka. Parlamentarikerna får ställa sig till förfogande när medierna kallar. Ofta har man tumme på dem, eller har man kanske knutit nära kontakter med dem. Helst bör den som ska granskas vara politiskt rumsren för att få vara med.

Kanske ska man vara tacksam över att inte behöva stå i fokus. Ungefär så tänkte jag, när man släppte fram retorikkonsulten Elaine Bergqvist för att kartlägga Mona Sahlins mimik och förhållningssätt. På mig fick det motsatt effekt. Jag började på egen hand kartlägga Elaines mimik och retorik. Nu var hennes stund kommen, hon häcklade och kunde hämningslöst härma och kritisera både tal och mimik hos sitt offer. Hon njöt uppenbart av situationen. Mina sympatier hamnade definitivt hos Sahlin och det dröjde inte länge förrän jag med spänt intresse satt och iakttog hennes anförande i Almedalen. Jag konstaterade snart, att den bergqvistska analysen inte var särskilt gångbar. Även om jag inte är anhängare av Mona Sahlins politik tyckte jag, att hon skötte sig fint både med sitt kroppsspråk och sin mimik.

Ibland har jag undrat: hur har hon stått ut med all kritik, den har varit både vettlös och gränslös. Jag tycker hon är beundransvärd.

Eftersom det mesta i samhället håller på att omstöpas har det kommit in en tredje part med det som tillhandahålls ute på internet genom våra datorer. Där finns bloggar, facebook, hemsidor, YouTube, google, twitter och tidningarnas websidor. Här ligger ytterligare maktfaktorer som gör sig gällande i allt större utsträckning. Papperstidningarna har fått svåra konkurrenter och måste ständigt vara på jakt efter nya prenumeranter.

Själv har jag just blivit påmind om att jag fått en ny vän ute på facebook. Jag anmodas att bekräfta vänskapen och det kan jag väl göra eftersom det är min egen son, som vill ha mig som sin vän.

Man tackar ...

Mycket varma sommarhälsningar från

BIRGITTA

Bröllopsbesvär

Min egen prinsessa, barnbarnet Amanda 25 år den 19:e juni

Bilden är tagen av Olle Palm

Tiden rinner som vanligt i väg och man kan inte vara med överallt. Det har varit kronprinsessbröllop med kortege genom staden. Jag var inte där. Jag hade en egen prinsessa att fira, ett barnbarn som fyllde 25 år den 19:e juni. Hela min trädgård fylldes med uppvaktande släkt.

Dagen innan for vi intet ont anande med bil in till stan för att hämta tillbaka en tavla som blivit osåld på Stockholms Auktionsverk. Det var sista dagen för avhämtning. Det gick inte lätt och behändigt. I minst en timma cirklade vi runt innan vi lyckades parkera på Nybrogatan. Avspärrningarna var kompakta.

Medan vi snurrade runt från den ena gatan till den andra och åter igen, undrade svärsonen försynt:

"Är du fortfarande rojalist"?

Jo, men mina tankar vandrade i väg och förfärades över alla dessa rader med bilar som blockerade varenda trottoarkant. Så ser det ut i dag men det kommer en morgondag med ännu fler bilar, som kräver utrymme. Hur ska det gå med våra parker och alla andra ännu så länge fria markytor? Bilarna fortsätter sina erövringståg och slår ut mycket av tidigare orörd mark. I detta avseende tävlar de med golfklubbarna.

Nu några ord om tavlan som ingen ville ha. Den var målad av Norrlands-konstnären Carl Brandt, som i slutet på 1980-talet såldes hos Bukowski för över 100 000 kr.

"Tavlan är för stor" trodde en besökare intill mig. Nu har Brandttavlan förvisats till mitt sovrum och i vardagsrummet hänger nu en japanskinspirerad tavla av Lennart Olausson, som jag tycker om att vila blickarna på. Den köpte jag för mina författarpengar.

För att få ta del av någonting från det kungliga brölloppet spelade jag in den fina konserten på min DVD, men då hände något fatalt - jag valde fel kanal och DVD:n gav mig i stället en fotbollsmatch. Om dem tycker jag inte, de översvämmar våra TV-kanaler under sommaren. Så nu hoppas jag på ytterligare en repris av konserten.

I dag har jag skrivit till kulturförvaltningen och anmält mig till världens längsta bokbord, som dukas upp på Drottninggatan den 15 augusti. Där ska jag försöka sälja min bok "Jag, Helga Gregorius" och en bok till som har Pegasus på omslaget. I den deltar jag med några noveller tillsammans med kollegorna i min skrivarcirkel. Den har nu varit i gång i ca 15 år med samma deltagare och den har producerat fyra författare.

Någon efterlyste mitt e-mail och det ser ut så här:

b.linden@glocalnet.net.

Tills vi hörs igen

BIRGITTA

kon igen – är det så att den där kon inte finns

Nisse i Hökarängen

Här har jag suttit och plitat ner några rader om yttrandefriheten som helig ko som inte får ifrågasättas och då tänker jag på Gunnr Sandelin, journalisten som för några år sen läste lusen av sina svenska kollegor som inte berättat sanningen om den senska invandringen . Det kunde således vara så att somliga som invandrat för att de botats till livet i sitt hemland, senare kunde åka på semester till samma land för att hälsa på sina gamla föräldrar.

"Nisse i Hökarängen" var kollegornas benämning på svenskar som ryktesvägen spred "sanningar" om invandringens rätta natur.

Men så – pang på rödbetan; visst har vi yttrandefrihet. Vi är störst och vi är bäst för nu släpper vi fram Annika Östberg som sommarpratare. Hon har bistått sin vän i mordet på en polis i USA och sonat sitt brott med att sitta 28 långa år i amerikanskt fängelse. Allmänintresset säger nu att hon ska få komma till tals och berätta om sina erfarenheter, vad än Nisse i Hökarängen tycker om detta.

Lät henne prata, men alla ni som tigit om invandringen må hålla pennan i styr. Hon är inget offer och ska inte hyllas.

Bäst att tillägga – jag har bara goda erfarenheter av invandrare. Snarare kan man tala om ett politiskt haveri, eftersom vi misslyckats så totalt med integreringen

En stut – vad är det?

Min kossa är i själva verket en stut, en kastrerad ungtjur, och bilden är tagen av Alvar Palm. Jag var lite för snabb med att publicera mitt förra inlägg så dagens tillägg får ett nytt tillägg.

Ogräset växer i trädgården medan jag sitter vid datorn. Men nu ska det få en dust, innan regnet kommer.

Birgitta

Om Jan Guillou

När man tappar skrivlust och blir sömnlös

Läser i Svenskan, att Jan Guillou i ett år har drabbats av skrivimpotens till följd av Expressens beskrivning av honom som spion och landsförrädare. Han är machomannen som träder fram och talar om att också han har känslor ; han är drabbad i sitt allra innersta. Där råder kaos och han har berövats det som för honom är själva drivkraften i livet. Lusten att uttrycka sig med ord. Att med hjälp av dessa kunna påverka. Det visar sig att han inte skiljer sig stort från de flesta av oss. Han har känslor och försöker döva dem genom att äta sig till tröst och lyssna på näktergalens sång. Pressens Opinionsnämnd ska inom kort ta ställning till om Expressen ska fällas för förtal.

Kanske finns det kollegor som gläder sig åt hans fall, han är ju ingenting annat än en simpel spion och nu får han vad han förtjänar. Avundsjukan får sitt, den riktigt sitter i högsätet.

Och medievärlden är förskräcklig, när den sätter igång sitt drev. Det kan den göra på många sätt. Alldeles nyligen har man haussat upp Anna Bergendahl och tippat henne som vinnare i melodifestivalen. Hon kom allas förväntningar på skam genom att inte ens bli nominerad till slutomgången. För henne blev det många tårar, men hur ska en ung oerfaren tonåring kunna klara sig i en sådan konkurrens? Och med dåliga rådgivare ...

Medierna kan bära sig åt på många andra sätt, som ger kväljningar; man kan också tiga ihjäl. När Kerstin Ekman tog tag i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och skrev "Mordets praktik" räknade DN upp andra författare som ägnat sig åt samme doktor Glas. Min bok "jag, Helga Gregorius" blev inte omnämnd. Då blev jag heligt förbannad.

Jag drabbades inte i likhet med Jan Guillou och tappade skrivlusten, men jag blev med jämna mellanrum av med sömnförmågan, medan jag funderade på hur jag skulle klara marknadsföringen. Som författare på ett mindre förlag - Ord & Visor - måste man själv svara både för tryckkostnaden och marknadsföringen. Det blir stora hål i ekonomin och marknadsföring kostar både tid och pengar. Några recensioner kan man inte räkna med. Tidningarna recenserar endast i undantagsfall böcker från mindre förlag. Mest har jag fått uppmärksamhet och intervjuats - bl a i Svenska Dagbladet - för att jag i min höga ålder lyckats prångla ut en bok på nästan 500 sidor. Krutgumma tyckte någon ute på internet. och det var ju rätt så kul.

När man blir heligt förbannad tar man till åtgärder som i mitt fall nog kan betecknas som lite barnsligt. Efter att ha prenumrerat på DN oavbrutet sedan början av 50-talet och t o m sommarvikarierat där i ungdomen, sa jag upp prenumerationen och gick över till Svenskan. Då ringde DN och frågade vart jag, en gammal prenumerant, hade tagit vägen. Var det så att jag hade gått över till Svenskan? Jo så var det.

Min nya bärbara

I ett år och kanske längre försöker man fatta ett beslut. I mitt fall: ska jag eller ska jag inte köpa en bärbar dator. Det handlar ju om ganska mycket pengar. Så händer något. En mig närstående person bryter höger arm nere i Malmö . Hon är väldigt dålig och jag bestämmer mig för att åka ner. Men hon har ingen dator. På momangen tar jag mig till butiken och inhandlar en sådan. Sen sitter jag på tåget, fäller upp skärmen och känner mig som barnet på julafton.

Hur hjälplös blir man med bara en arm som är brukbar och en andra arm som värker så in i helvete. Efter sjukhusvistelsen fanns ingen plats för henne på rehabiliteringen. Hemtjänst fick ta över och ingen där hade utbildning för att hantera bältet som skulle viras runt kroppen och med hjälp av armbindel hålla armen på plats. Patienten fick själv undervisa personalen från hemtjänst. Det kanske inte är så nådigt om armen värker, man har 60 i sänka och inte ens på egen hand kan skruva av hårt skruvade korkar från vattenflaskor .

Men personalen är där och ställer upp i vått och torrt. Om jag inte vore en åldrad skribent skulle jag ge mig ut och wallraffa för att undersöka under vilka villkor personalen från Hemtjänst arbetar. Säkert är den underbetald och antagligen också på sina håll underbemannad. Fast bestämt är det någon journalist från en av aftontidningarna som gjort ett sådant reportage ...

Eftertanke

Detta inlägg påbörjades i går kväll och avslutades i dag på morgonen. Ibland måste jag avvakta och se, om det skrivna tål dagens ljus.

BIRGITTA

En helig ko

Håller vi oss med en helig ko?

I tryckfrihetens namn ...

Som om vi i vårt präktiga land skulle hålla oss med någon helig ko. Men så hände då detta, att rondellhunden uppenbarade sig och i dess släptåg kom all uppmärksamheten till mannen som tillverkat hunden i syfte att skända det som den muslimska världen håller för heligt.

I dess följe kom frågan om tryckfriheten och vad man utan påföljd får trycka och ge offentlighet åt i vårt land. Stolta har vi klappat oss för vårt bröst. Vi är unika och vår tryckfrihet är heligare här än någonannanstans. Nästan i varje fall. Danmark var ju före oss med att smutskasta muslimerna och deras religion.

Så helig är denna frihet från censur, att rondellhundens påskyndare har inbjudits som föreläsare till Uppsala universitet, där han, vad som framskymtade i TV lyckades prångla ut en bild, som vad jag uppfattade det var höjden av skit. Den låg långt nere under gränsen för kiss och bajs, så osmaklig att televisionen nöjde sig med att bara låta den framskymta.

Vi tycker olika och kanske finns det de som tycker att här har vi fått en martyr; han är mordhotad och nu försöker man tutta eld på hans hus. Andra är antagligen upprörda över att våra skattepengar används till att ge polisskydd åt denne sabotör av andras religion. En ny Ebbe Carlssonaffär på gång?

Visst – ge honom skydd men låt honom själv betala för det. Det är ju självförvållat ...

Tycker

Birgitta

Maskrosor och bokutgivning

Jag tycker om att snickra. Mellan sofforna i vardagsrummet står mitt hemsnickrade bord. Där har det stått och fungerat, tror jag, i minst ett tjugotal år. Men så snavade jag häromkvällen över en mattstump och ramlade över bordet, och det var mer än det tålde. Sonen och barnbarnet kom utrustade med borrmaskin, träpluggar och skruvar. Nu skulle bordet bli proffsigt hopsatt, och Gud så snyggt det blev. Hänfört betraktade jag resultatet, medan sonen och barnbarnet kom med muntra kommentarer över mitt sätt att snickra med hjälp av spikar, lim och lite träklossar. Sen bjöd jag på middag och den var på något sätt också som lite hemsnickrad.

Sonen har skaffat sig en iphone och förevisade stolt jättehjulet som han och någon till snickrat ihop i operaverkstaden. Det rymdes inte ens i den vanliga verkstaden utan måste flyttas över till ett rum med högre höjd till taket. Sen körde han runt med fingret på sin iphone och sa: "Här bor Du, mamma ..."

I bokvärlden är annars ingenting sig likt. Per I Gedin, förfasar sig i SvD över att det numera är räknenissarna som bestämmer vilka manus som de stora förlagen Bonniers och Norstedts ska satsa på, d.v.s. storsäljarna. De har redan lagt under sig Ad Libris och Bokia och nu vill Bonniers också ta över Pocketgrossisten liksom de gjort en överenskommelse med varuhuskedjan Rusta om att enbart sälja Bonnierböcker. De mindre förlagen kommer i kläm och blir i yttersta utkanten de som får ta sig an även andra och okända författare, eftersom dessa själva får stå för tryckkostnaderna. En god vän till mig sände in ett manus med historisk bakgrund till Bonniers en fredag och fick tillbaka det påföljande måndag.

Själv en nybakad författare kan jag inte hålla mig borta från datorn, där jag nu satt igång med ett nytt projekt, som jag inte har lagt in några mord i, möjligen lite runda ord och kanske lite sex. Någon storsäljare är det inte jag håller på med även om jag är rätt bra på intriger. Innan jag slår mig ner vid datorn sätter jag väckarklockan på ringning. Blir jag sittande här för länge missar jag ett och annat och maskrosorna tar över ute i trädgården och dit ska jag nu bege mig.

Om pornografi

I Babel, med Daniel Sjölin som inspirerande programledare i TV, talade man häromdagen om pornografin som den allra nyaste vågen eller trenden. Där satt porrförläggaren framför andra C M Edenborg, Vertigo förlag och talade om de gamla klassiska porrförfattarna Markis de Sade och Henry Miller. De som skriver porr i dag borde inte blaska på hur som helst, tyckte han. Man märker genast om de läst och tagit till sig de gamla klassikerna.

Henry Miller tog till de grövsta tillhyggena och även Markis de Sade, ägnade sig åt vad som samtiden ansåg vara "sodomi" och perversiteter. Han vandrade ut och in på Bastiljen under sin levnad på 1700-talet före och efter revolutionen. Både han och Miller banade nya vägar men dog utfattiga, Miller av undernäring – han brydde sig inte om att äta.

I min bok "Jag, Helga Gregorius" använder jag runda ord och ber samtidigt lite om ursäkt. En väninna undrade, om det varit nödvändigt och jag måste erkänna att jag tänkte "Vad ska barnen tänka om sin mor", mina barn alltså men om det sa de i alla fall ingenting. Däremot förstod jag snart, att de var ganska stolta över att deras mor blivit författare.

Till väninnan sa jag att man i min ålder måste visa omvärlden att man ändå lyckas hänga med i tiden och inte skyggar för någonting. Fast som ung kunde jag inte ens säga skit. I dag kan jag skriva både det ena och det andra men det finns ett ord som jag tycker är väldigt fult. Det börjar på r och slutar på v. Det skulle jag inte ens kunna skriva, medan jag tycker ordet "arsle" går an. Fråga mig inte varför. Bengt Ohlsson som skrivit Gregorius tillåter sig att skriva det för mig så förhatliga r-v

En dag nere i Kristianstad stod jag vid ett bokbord och försökte sälja min bok om Helga. En kvinna kom fram och sa att min bok ville hon inte köpa. För henne var Hjalmar Söderberg och doktor Glas ikoner som man inte fick röra vid. Bredvid mig på bokborden har jag alltid både Bengt Ohlssons bok Gregorius och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Vi hade ett långt resonemang kvinnan och jag, och det slutade ändå med att hon gick hem med min bok under armen.

Böckerna från Lettlandskryssningen är fortfarande försvunna …

Stjärt som stjärt. Den här lilla barnstjärten tillhör en nu 30-årig man.

Slut för idag.

Änglavakt

Änglar finns de? Jag har anledning att tro på dem. I går lagade jag laxsoppa med vitt vin grädde, oliver med anjovis, morötter och annat godis som jag bjöd sonen och barnbarnet på. De satte upp en bokhylla åt mig och sen satt vi och myste.

Sedan då, när de hade gått? Jag snavade på mattan och ramlade över bordet som var hemmagjort (av mig själv) och i åtskilliga år svajat betänkligt. Nu gav det vika och allt som stod på det kanade ner på golvet. Vasen med blommor i vatten ställde sig beskedligt upprätt på golvet och likaså var det med rödvinsflaskan. Där stod den med korken på stadigt upprätt.

Hur var det med mig själv? Jag reste mig upp och kunde stå upprätt på mina egna ben. Det har jag lyckats med under hela vintern, där snöplogarna har blockat igen min ingång och min utgång så att jag måste skotta mig både ut och in med resväskor och allt.Ramlat har jag gjort några gånger men fallet har varit mjukt och snön har tagit emot mig. Med jämna mellanrum har jag besökt kyrkan och varje gång gått där ifrån och tyckt, att jag fått något med på vägen. Goda ord, goda gärningar. Det är aldrig försent att försöka bli en bättre människa.

Är inte så bra på tekniken, så jag lyckades radera ut ett par inlägg som handlade om påsken som jag tillbringade (man kan också skriva tillbragte) i Hårnösand och Sollefteå. Jag sänder med en bild på utegångsfår som jag träffade hos en f d svärdotter. Jag har en ny sådan i Stockholm och med henne har jag fått bonusbarnbarn. Trevligt. Här är fåren i Sollefteå och uppe till vänster är änglavakten.

Hälsninar från

Birgitta

Jag – en näringsidkare

Jag är pensionären som förväntas ha mängder med tid till mitt förfgande. Likväl kan en hel förmiddag gå åt till rader med administrativa åtgärder som måste vidtagas. Just nu handlar det om deklarationen, som snart ska lämnas in. Den är åskvädret som mullrar lite i fjärran och är på väg att nå fram. Eftersom jag skrivit en roman – JAG, HELGA GREGORIUS – måste jag fylla i en bilaga för enskilda näringsidkare och momsregistrera mig. Det låter svårt, så jag kontaktar Skatteverket. Där betraktar man mig som en god vän som behöver deras hjälp. Det har jag fått vid tidigare tillfällen och alltid till min förmån. Men det tar tid att leta sig fram till rätt hjälpinstans på min Mac-dator. Nu krånglar min mail och jag måste kontakta min leverantör. Det tar också en del av min tid som bör användas till att skriva en ny roman. På morgonen, då jag fortfarande befinner mig i sängen, är mina tankar i halvvaket tillstånd på väg till romanfigurerna. De myllrar – jag måste sovra och plocka bort en del av dem. Fatta beslut. Temat är inget problem, det finns där, men inledningen till denna tänkta roman är mer problematisk. Antagligen får den vänta till slutet av manuskriptet.

Mitt lettiska äventyr

Jag var på konferens i Riga i veckoslutet och fick möjlighet att saluföra min roman på ett bord i konferenslokalen. Det gick hyfsat, men när jag skulle rafsa ihop återstående exemplar var de försvunna. Så nu bedriver jag efterforskningar och ännu så länge har det blivit en ren förlustaffär.

Konferensen handlade främst om Lettland och dess huvudstad Riga. Den var omfattande och ambitiös som alltid med Pelle Mohlin Travel. Mina tankar gick lite då och då tillbaka till år 1991 och samma dag, själva självständig-hetsdagen, då landet befriade sig från det sovjetiska förtrycket. Vi var ett antal svenska och lettiska journalister, som var på väg att äta gemensam middag på hotell Latvia i parken med den mastiga Leninstatyn.

I närområdet hördes musik och snart kom en musikkår tågande med fana i spetsen. Den placerade sig på avstånd från själva statyn för strax intill den befann sig ”tungt artilleri” med syfte att ha omkull den forne potentaten. Man var i full färd med att fira vajrar runt hans kropp.

Nu skulle han bort, symbolen för ett långvarigt sovjetiskt förtryck. Men man lyckades inte få ner honom förrän ca kl sju påföljande morgon.

Detta var en dag, då förtryckare och nu befriade förtryckta, var i aktion var och en på sitt sätt. En av våra svenska deltagare kom lite för nära en byggnad som fortfarande innehades av ockupanterna. De grep tag i honom och förde in honom i byggnaden. Men då ingrep representanter från vår lettiska journalistgrupp och kunde återföra honom till oss.

I en annan del av staden hade lettiska fotografer riggat sina kameror och filmade hur ett par letter kom ut ur en byggnad och höll ett stadigt grepp om en man som representerade den sovjetiska centralkommitten. Nu skulle letterna överta byggnaden och dess tidigare innehavare. Mannen fördes bort, möjligen för vidare befordran till ett lettiskt fängelse eller sitt eget sovjetiska hemland.

Dagen var historisk och jag råkade vara där.

Denna dag ska jag ägna mig åt att beskära min forsythia, för nu är våren här och jasminen väntar på sin tur.

Vintern har inte rasat ut

Vintern har inte rasat ut. Nu är våren här, så lät det för några dagar sen, men hu att vakna en bra bit in i mars och se snöflingorna dala. Men fåglarna tar inte illa upp. Hela vintern har jag matat dem med äppleskrutt och koltrasten har visat sin tacksamhet genom att bygga ett bo under verandataket. Kvistar har den funnit i mängd i det vissnade vildvinet, som jag har missat att städa bort. Nu sitter den på staketet och bevakar mina rörelser. Hur kommer den att bete sig när jag går till angrepp mot alla kvistar runt omkring? Jag vill ju inte skrämma bort den.

Bortsett från att all snön har ställt till med ett spektakel har vintern varit gnistrande skön. Eller vad sägs om den här bilden på istapparna, som smyckat det förtorkade vildvinet.