Mitt eget sommarprat
Tiden bara går och går. Man försöker hänga med.
Så ser jag att konstnären Sven Ljungberg i Ljungby har avlidit, som sig bör i sitt älskade Italien. Dit for han varje sommar och där dog han. Vår Herre visste var han skulle kalla på honom. Fast jag är inte övertygad om att han tydde sig till Vår Fader i himmelen, men Han har, tror jag, hållit en vakande hand över konstnären. Min första kontakt med honom skedde på Moderna Museet i Stockholm. Dit tog jag med några tonårsbarn för att de skulle lära sig älska konsten. Och vad får de se? Kommunalpolitiker som står och bajsar i Bolmen. Om det inte var i Lagan som har en tendens att svämma över i staden Ljungby.
Vår man rasade över kommunalpolitiker, som rev ner gamla ärevördiga trähus och ersatte dem med betongklumpar. Ofta drog han omkring med ett litet trähus på hjul - på så sätt kunde han flytta omkring och måla även när det regnade. En gång i Italien tappade han ner en pensel i ett galler i gatan. Han böjde sig ner, lyfte upp gallret och hämtade tillbaka sin pensel. Han höll i penselskaftet så länge han kunde lyfta sin arm. Jag tror att han slöt fred med kommunens härskare. Bilden som jag bifogar är hans lusthus som han lät uppföra i sin ägandes trädgård. Här hade han också ett eget museum, och han gjorde andra och mer minnesvärda bilder, bl a ett självporträtt, som man har svårt att ta ögonen ifrån, när man besöker hans museum.
Dick Haas är död. Jag kände honom inte, så varför bry mig. Den tid har kommit, då jag kastar en blick på dödsannonser för att se, så jag inte missar någon jag känt eller fortfarande känner. Det händer att jag läser nekrologer, och här noterade jag, att en okänd kollega till mig hade gått bort. Så jag läste och det var intressant. Han hade varit DN:s förste korrespondent i Israel några år men hoppade av för att som det står i nekrologen: "För honom skulle rapporteringen vara saklig och objektiv, inte styrd av hemmaredaktionen". Han var bosatt i Israel och ville inte ge efter för DN:s krav på vad jag förstår var DN:s uppfattning om vad som var objektivt.
Världen förändras, samhällen förändras, medievärlden förändras. Varje gång jag sätter på TV:n för att höra nyheter tänker jag: men det är ju gammalt, de flesta nyheterna är redan gamla och ofta tänker jag det samma när jag öppnar bladet på morgonen. Idel gamla nyheter. Så jag prioriterar och väljer bort. Nästan allt som smakar ungdomskult hoppar jag över. Jag kan på sin höjd och tycker om Abba, fast de är ju nästan gamla men står sig bra. Metallica är t ex bara ett namn som fastnat, allsång på Skansen kan man som gamling inte besöka. Man skulle antingen bli nertrampad eller få sin hörsel förstörd.
Men det är ju idétorka på TV om sommaren så jag lyssnar lite av och till och hade hejdlöst roligt åt allsångsdamen, som kunde få ljud ur tre trumpeter på en gång. Hon gav sig inte. Bäst vad det var klev hon in på scenen igen släpande på en bastuba nästan större än hon själv, men då brast tålamodet hos allsångsledaren Lundin, och han körde ut henne. Det var han naturligtvis tvungen till för att kunna hålla programtiden. Men hon var ju obetalbar, en härlig skånska.
Trött är jag på Pridefestivalen. Här hänger alla med, journalister likaväl som politiker. Som hetero börjar man nästan känna sig onormal. Det är som om vi skulle behöva en heterofestival. Hör på radion att västerländska, eller var det rentav svenska män, åker till Uganda för att hitta nya sexslavar. Som om det inte skulle räcka med trafficking. Heder åt Göran Hägglund, han sällar sig inte till skaran som till varje pris måste vara "inne". Varför ska det vara så fint med att vara homo. Finns det ingen som har hört talas om ordet hiv? Det nämns aldrig i sammanhanget.
Jag tror jag måste förklara mig. Jag har ingenting emot homosexuella män. Det är sättet att saluföra sig som jag ogillar och inte minst hela den lovprisande kören, som följer i släptåget.
Littorinaffären ligger nu långt bort. Det goda den fört med sig är att man något lite har berört sexlagen som säger att ena parten får sälja men motparten får inte köpa.
Den okunnige går in i saluhallen och begär att få köpa ett kg lammkött. I samma ögonblick som han sträcker över sina hundralappar till säljaren kommer polisen och tar honom i kragen.
Sommarpratarna har jag inte hunnit med. Jag började lyssna på en av dem men det var så mediokert att jag inte behövde lyssna länge, förrän jag stängde av. En person hade jag emellertid reserverat redan i början på sommaren: Håkan Lans, vår store uppfinnare, som bor mitt ibland oss här i Saltsjöbaden. Han är lika obetalbar som damen med bastuban. Han kan prata på utan att göra sig märkvärdig, han har uppfunnit färgsättning och musen till datan. Han är inte bara genial, han är också klok. Man vill inte missa ett ord av det han säger.
Jag missade Percy Barnevik men antagligen kan jag gå in på Sveriges radio och lyssna på honom i efterhand. Honom tror jag att man kan lyssna till med behållning.
Hur sommaren har varit? Mödosam i flera avseenden. Jag har avslutat ett stycke roman och börjat sända över till förlagen. Ibland har jag fått lyfta på häcken för att förtränga hettan med en iskall dusch. Fantastiskt så mycket tid som jag nu kan förfoga över. Städa i rummen, plocka bort klädesplagg, rensa bland pappershögarna, betala räkningar, befria trädgården från allt ogräs.
BIRGITTA
