VERKLIGHETENS FOLK
Vi svenska medborgare fostras av våra politiker och våra medier. De gör båda anspråk på att företräda folket och predikar för folket vad det ska tycka, tänka och agera. På Olof Palmes tid var det fult att berika sig. Duktiga entreprenörer drevs från landet och bosatte sig där de inte behövde betala 80 procent eller mer av sina inkomster till staten. Sen kom Astrid Lindgren och avslöjade, att det var värre än så. Hennes Pomperipossa(= staten) lade beslag på minst 100 procent av hennes inkomster. En av sosseministrarna fick gå eftersom han ägnat sig åt skatteplanering. "Vi har fått löss i sossepälsen". Så uttryckte sig Nancy Eriksson, då välkänd sossepolitiker, om denne man. Själv drabbades hon av inbrottstjuvar, som lade beslag på 60 000 kr som hon förvarade i hemmet.
Än i dag har småentreprenörerna svårt att livnära sig, trots att de jobbar häcken av sig. Min frissa får behålla 25 kr av en hundralapp, medan de stora entreprenörerna lever det goda livet på inkomster, som de ofta har möjlighet att skriva av. För detta ändamål håller de sig med skickliga jurister och räknenissar. Många är de kvinnor som driver frisörsalonger, borde inte de liksom restauratörerna få momsen nedräknad till 12 procent?
Göran Hägglund talade om "verklighetens folk". Om detta blev det debatt; vad menade han med det? Men han kunde lika gärna ha sagt "vanligt folk; det är de som rör sig ute i samhället utan att märkas eller utmärkas. De hör inte till etablissemanget, är inga experter, kändisar, författare eller artister. Det som är gemensamt för verklighetens folk är att ingen lyssnar till dem, de har ingen talan. Dit hör framför allt inte politiker eller journalister. De lever på en annan nivå, och sinsemellan har de döpt företrädare för detta folk till "Nisse i Hökarängen", medan invandrare i allmänhet går under benämningen "blattar".
SvD har tagit det djärva steget att släppa fram Gunnar Sandelius. Han lägger skulden för Sverigedemokraternas framgång på medierna för att ha förtigit siffror om invandringen och dess konsekvenser. De som har möjlighet att belägga de siffror han anför, bör i rimlighetens namn bekantgöra dem. Av dem som han kallar för "utanförskapslösa är hälften arbetslösa. Hur trovärdiga är hans siffror? Uppgifter om dem bör finnas på myndighetsnivå. Är jag som skriver om detta rasist, är Sandelius rasist?
Jag påstår att verklighetens folk inte har någon talan. Då bortser jag från radioprogrammet i tidig morgonstund Ring P1. Där får vem som helst komma till tals. Även den som kommer med rena stolligheter. Men mycken klokskap kommer också fram den vägen. Många röster klandrade företrädare förAlliansen och 0ppositionen för deras vägran att samarbeta med de Sverige-demokrater, som med 20 ledamöter kommit in i riksdagen; framförallt skulle man se till, att de inte fick tillträde till utskotten. Sjaskigast av alla var Lars Ohly; Han vägrade att sätta sig i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Om vi nu är världsbäst på demokrati hur kan vi då utestänga representanter, som regelmässigt blivit valda av folket, folket som en gång vart fjärde år får göra sin röst hörd? Ring P1 fyller en viktig funktion. Där kommer verklighetens folk till tals och den här gången tror jag, att deras röster nådde ända in i riksdagskorridorerna. För; samma dag som riksdagen öppnades sade sig både Alliansen och Oppositionen nu villiga att släppa in Sverigedemokraterna i utskotten.
Åter till politiker och medier. Vilka har den största makten, den starkaste rösten? När medierna kallar bör politikerna ställa upp. Den som avböjer bör ha giltigt skäl och kan annars misstänkas för att inte ha rent mjöl i påsen. I ett debattprogram hördes Anna Hedenmo säga ungefär så här till en politiker; avbryt mej inte, det är jag som har ordet nu. Så talar människor med makt.
Med hälsningar från
Birgitta
