Det händer att jag drabbas av snilleblixtar, som jag borde förtränga eftersom jag inte vet, hur de ska genomföras. Kasta bort, säger förnuftet, men de hänger kvar. Vad jag har förstått bevakas rondellhundens skapare ständigt av livvakter, dag som natt. Man har försökt bränna ner även hans bostad.
Nu har jag kommit på idén att det ska ske förhandlingar. Han bugar sig djupt inför högsta muslimska rådet och ber tusen gånger om ursäkt för att han någonsin skapat något sådant som en rondellhund i avsikt att skända den muslimska religionen.
Om han oskadliggör sin hund försäkrar rådet å sin sida, att enligt deras förordnande ska ingen muslim i en framtid sträva efter att ta hans liv. När förhandlingarna är genomförda frigörs en mängd skattepengar för livvaktskostnaderna. De avsätts omgående till förmån för sådana som blivit berövade sin frihet pga sin religiösa åskådning.
Vad händer om jag försöker få denna snilleblixt att tränga igenom massmedialt?
Ute på facebok går en mängd kulturarbetare samman och förkunnar att det finns inte något som är heligare i vårt land än yttrandefriheten. Liksom friheten för konstnärliga utövare att överskrida alla gränser och taggtrådsstängsel, där inte lagen sätter stopp. Där är vi värst och bäst. Som t ex, att Svenska Pen i dagarna skapar en särskild blog för dissidenter och deras rätt till yttrandefrihet. Kommer någon att ta sig an Dawit Isaac och vad håller Bildt egentligen på med mer än att han uttalar sig?
Nästa snilleblixt - att vi gör något åt förpackningshysterin. Jag hade drabbats av förkylning och snoret rann ur näsan. Det vore frestande att smyga intill vägkanten, sätta tummen och pekfingret runt näsan och göra som gubbarna gjorde förr i världen. Aldrig att jag sett en gumma snyta näsan på detta effektiva sätt. Som tur var fanns det ett apotek inom räckhåll. Jag hann inom och försåg mig med en förpackning pappersnäsdukar, innan jag klev på tåget in till stan. Tryggt slog jag mig ner på sätet och försökte bryta förpackningen. Jag slet och drog i omslaget och lyckades ta mig igenom den yttre förpackningen för att strax drabbas av den inre. Desperat slet och drog jag i det nya höljet med flera droppar hängande utmed näskanten. Det tog på krafterna, och jag viskade en ramsa svärord för mig själv. Lättad drog jag efter stor möda med åtföljande suck ut det åtråvärda papperet ur dess tvångströja.
Varför ska det vara så svårt att komma åt något så självklart i Sverige som en pappersnäsduk? Kan vi göra något åt det och kanske tänka tanken att i länder långt bort har man inte så mycket som en papperslapp att torka sig i arslet med.
Bortsett därifrån: Visst är vi förpackningstokiga.
Hur gick det för den nittioåriga damen som blev hjälpt över Malmös ishala gator?
Det hinner jag inte skriva om för jag måste städa och handla för att ta emot en gäst som i kväll besöker mig och har med sig världens vackraste hund, en pudel som ser ut som en liten björnunge. Att ta den i sin famn är som att hålla i en liten baby.
Farväl till nästa gång Du som hittar till min blog. Då vill jag också skriva några rader om hundraåringen, som släpade iväg med någon annans resväska. Först klev han förstås ut genom fönstret ...
BIRGITTA
Till Dawit Isaak
