Om Jan Guillou

När man tappar skrivlust och blir sömnlös

Läser i Svenskan, att Jan Guillou i ett år har drabbats av skrivimpotens till följd av Expressens beskrivning av honom som spion och landsförrädare. Han är machomannen som träder fram och talar om att också han har känslor ; han är drabbad i sitt allra innersta. Där råder kaos och han har berövats det som för honom är själva drivkraften i livet. Lusten att uttrycka sig med ord. Att med hjälp av dessa kunna påverka. Det visar sig att han inte skiljer sig stort från de flesta av oss. Han har känslor och försöker döva dem genom att äta sig till tröst och lyssna på näktergalens sång. Pressens Opinionsnämnd ska inom kort ta ställning till om Expressen ska fällas för förtal.

Kanske finns det kollegor som gläder sig åt hans fall, han är ju ingenting annat än en simpel spion och nu får han vad han förtjänar. Avundsjukan får sitt, den riktigt sitter i högsätet.

Och medievärlden är förskräcklig, när den sätter igång sitt drev. Det kan den göra på många sätt. Alldeles nyligen har man haussat upp Anna Bergendahl och tippat henne som vinnare i melodifestivalen. Hon kom allas förväntningar på skam genom att inte ens bli nominerad till slutomgången. För henne blev det många tårar, men hur ska en ung oerfaren tonåring kunna klara sig i en sådan konkurrens? Och med dåliga rådgivare ...

Medierna kan bära sig åt på många andra sätt, som ger kväljningar; man kan också tiga ihjäl. När Kerstin Ekman tog tag i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och skrev "Mordets praktik" räknade DN upp andra författare som ägnat sig åt samme doktor Glas. Min bok "jag, Helga Gregorius" blev inte omnämnd. Då blev jag heligt förbannad.

Jag drabbades inte i likhet med Jan Guillou och tappade skrivlusten, men jag blev med jämna mellanrum av med sömnförmågan, medan jag funderade på hur jag skulle klara marknadsföringen. Som författare på ett mindre förlag - Ord & Visor - måste man själv svara både för tryckkostnaden och marknadsföringen. Det blir stora hål i ekonomin och marknadsföring kostar både tid och pengar. Några recensioner kan man inte räkna med. Tidningarna recenserar endast i undantagsfall böcker från mindre förlag. Mest har jag fått uppmärksamhet och intervjuats - bl a i Svenska Dagbladet - för att jag i min höga ålder lyckats prångla ut en bok på nästan 500 sidor. Krutgumma tyckte någon ute på internet. och det var ju rätt så kul.

När man blir heligt förbannad tar man till åtgärder som i mitt fall nog kan betecknas som lite barnsligt. Efter att ha prenumrerat på DN oavbrutet sedan början av 50-talet och t o m sommarvikarierat där i ungdomen, sa jag upp prenumerationen och gick över till Svenskan. Då ringde DN och frågade vart jag, en gammal prenumerant, hade tagit vägen. Var det så att jag hade gått över till Svenskan? Jo så var det.

Min nya bärbara

I ett år och kanske längre försöker man fatta ett beslut. I mitt fall: ska jag eller ska jag inte köpa en bärbar dator. Det handlar ju om ganska mycket pengar. Så händer något. En mig närstående person bryter höger arm nere i Malmö . Hon är väldigt dålig och jag bestämmer mig för att åka ner. Men hon har ingen dator. På momangen tar jag mig till butiken och inhandlar en sådan. Sen sitter jag på tåget, fäller upp skärmen och känner mig som barnet på julafton.

Hur hjälplös blir man med bara en arm som är brukbar och en andra arm som värker så in i helvete. Efter sjukhusvistelsen fanns ingen plats för henne på rehabiliteringen. Hemtjänst fick ta över och ingen där hade utbildning för att hantera bältet som skulle viras runt kroppen och med hjälp av armbindel hålla armen på plats. Patienten fick själv undervisa personalen från hemtjänst. Det kanske inte är så nådigt om armen värker, man har 60 i sänka och inte ens på egen hand kan skruva av hårt skruvade korkar från vattenflaskor .

Men personalen är där och ställer upp i vått och torrt. Om jag inte vore en åldrad skribent skulle jag ge mig ut och wallraffa för att undersöka under vilka villkor personalen från Hemtjänst arbetar. Säkert är den underbetald och antagligen också på sina håll underbemannad. Fast bestämt är det någon journalist från en av aftontidningarna som gjort ett sådant reportage ...

Eftertanke

Detta inlägg påbörjades i går kväll och avslutades i dag på morgonen. Ibland måste jag avvakta och se, om det skrivna tål dagens ljus.

BIRGITTA

En helig ko

Håller vi oss med en helig ko?

I tryckfrihetens namn ...

Som om vi i vårt präktiga land skulle hålla oss med någon helig ko. Men så hände då detta, att rondellhunden uppenbarade sig och i dess släptåg kom all uppmärksamheten till mannen som tillverkat hunden i syfte att skända det som den muslimska världen håller för heligt.

I dess följe kom frågan om tryckfriheten och vad man utan påföljd får trycka och ge offentlighet åt i vårt land. Stolta har vi klappat oss för vårt bröst. Vi är unika och vår tryckfrihet är heligare här än någonannanstans. Nästan i varje fall. Danmark var ju före oss med att smutskasta muslimerna och deras religion.

Så helig är denna frihet från censur, att rondellhundens påskyndare har inbjudits som föreläsare till Uppsala universitet, där han, vad som framskymtade i TV lyckades prångla ut en bild, som vad jag uppfattade det var höjden av skit. Den låg långt nere under gränsen för kiss och bajs, så osmaklig att televisionen nöjde sig med att bara låta den framskymta.

Vi tycker olika och kanske finns det de som tycker att här har vi fått en martyr; han är mordhotad och nu försöker man tutta eld på hans hus. Andra är antagligen upprörda över att våra skattepengar används till att ge polisskydd åt denne sabotör av andras religion. En ny Ebbe Carlssonaffär på gång?

Visst – ge honom skydd men låt honom själv betala för det. Det är ju självförvållat ...

Tycker

Birgitta

Maskrosor och bokutgivning

Jag tycker om att snickra. Mellan sofforna i vardagsrummet står mitt hemsnickrade bord. Där har det stått och fungerat, tror jag, i minst ett tjugotal år. Men så snavade jag häromkvällen över en mattstump och ramlade över bordet, och det var mer än det tålde. Sonen och barnbarnet kom utrustade med borrmaskin, träpluggar och skruvar. Nu skulle bordet bli proffsigt hopsatt, och Gud så snyggt det blev. Hänfört betraktade jag resultatet, medan sonen och barnbarnet kom med muntra kommentarer över mitt sätt att snickra med hjälp av spikar, lim och lite träklossar. Sen bjöd jag på middag och den var på något sätt också som lite hemsnickrad.

Sonen har skaffat sig en iphone och förevisade stolt jättehjulet som han och någon till snickrat ihop i operaverkstaden. Det rymdes inte ens i den vanliga verkstaden utan måste flyttas över till ett rum med högre höjd till taket. Sen körde han runt med fingret på sin iphone och sa: "Här bor Du, mamma ..."

I bokvärlden är annars ingenting sig likt. Per I Gedin, förfasar sig i SvD över att det numera är räknenissarna som bestämmer vilka manus som de stora förlagen Bonniers och Norstedts ska satsa på, d.v.s. storsäljarna. De har redan lagt under sig Ad Libris och Bokia och nu vill Bonniers också ta över Pocketgrossisten liksom de gjort en överenskommelse med varuhuskedjan Rusta om att enbart sälja Bonnierböcker. De mindre förlagen kommer i kläm och blir i yttersta utkanten de som får ta sig an även andra och okända författare, eftersom dessa själva får stå för tryckkostnaderna. En god vän till mig sände in ett manus med historisk bakgrund till Bonniers en fredag och fick tillbaka det påföljande måndag.

Själv en nybakad författare kan jag inte hålla mig borta från datorn, där jag nu satt igång med ett nytt projekt, som jag inte har lagt in några mord i, möjligen lite runda ord och kanske lite sex. Någon storsäljare är det inte jag håller på med även om jag är rätt bra på intriger. Innan jag slår mig ner vid datorn sätter jag väckarklockan på ringning. Blir jag sittande här för länge missar jag ett och annat och maskrosorna tar över ute i trädgården och dit ska jag nu bege mig.