KONFLIKTEN

D

en är min egen och ser ut så här: ska  jag skriva eller måla? Bakom mig har jag en bok som heter    "Träfracken". Så länge den inte var avslutad förbjöd jag mig själv att röra vid mina färgtuber. Nu är boken  färdig  – jag  har hämtat ut den från tryckeriet och presenterat den lite varstans.

   Den liknas vid något som kallas deckare och när jag tog tag i den hade jag inte en aning om, vart den skulle ta vägen. Den gick sina egna vägar.

   I min belägenhet och med min ålder är det ingen idé att anlita förläggare. Det var dessutom obekvämt att åka upp till Skellefteå och förläggaren för Ord & Visor som tryckte min förra bok "Jag, Helga Gregorius." Dessutom tror jag, att han ska lägga av.  De stora förlagen brer ut sig och spärrar vägen för småförlagen.

   Nu var det bråttom, så jag vände mig till FÖRFATTARES BOKMASKIN i Stockholm. Där var de snabba och gjorde ett bra jobb. Men när jag skulle betala gjorde jag stora ögon; jag fick en snygg produkt och behövde inte betala en förmögenhet.

Å

 andra sidan måste jag själv klara av marknadsföring, distribution och lagerhållning. Marknadsföringen  går till så här. Så fort jag sticker utanför dörren tar jag med ett exemplar av min bok. Som av en tillfällighet möter jag en och annan bekant, som har läst i lokalbladet att jag kommit ut med en bok. Så den blir jag snabbt av med.

   Kontaktar och sänder iväg exemplar till de stora tidningarnas kultursidor och hoppas på omnämnande. Tänker så här: De kanske inte alls bryr sig om böcker som är utgivna på eget förlag.  De måste anta , att denna bok är usel, eftersom inget förlag vill satsa på den.  Jag har ingen aning om vad DN gjorde med de två exemplar av "Jag, Helga Gregorius", som hamnade på deras kultursida. SvD fick också två ex och sände åter det ena till mig. Dessutom kostade man på mig en intervju.

    Efter avslutat värv behöver jag inte stiga upp i ottan. Jag kan rensa ogräs i trädgården och jag kan plocka fram mina färgtuber och sitta framför staffliet.

   Men tankarna leker med nästa skrivprojekt- Jag har flera stycken och måste plocka ett av dem. Konflikten håller på att vakna till liv: ska jag skriva böcker eller måla tavlor?. Med den får jag leva och ett sämre liv kan man ha.

D

etta står att läsa på baksidan i Träfracken:

I flera år har allt varit som vanligt för två familjer som råkat bli grannar i sina sommarstugor ute vid havet. Den ena familjen har en blomstrande trädgård och ett rymligt sommarhus, den andra får hålla till godo med ett kyffe och en öde tomt med några enstaka tallar. Det händer att de kommer över till varandra på en kopp kaffe, när det faller sig.

   Men en av männen försvinner. Han dör på en alptopp i Schweiz och kommer hem i träfrack.

   Relationerna förändras. Sådant som varit dolt kommer upp i ljuset. En rosenhäck raseras. Plankor samlas på hög för att skilja de två tomterna åt. Det som varit vänskap har förvandlats till något helt annat.

   En vacker dag försvinner även den andre mannen. Rykten går, den andre mannen har ägnat sig åt konstsvindlerier i stor skala.

   Ute vid sommarhavet dröjer sig de två kvinnorna kvar en lång bit in på hösten. De vet inte, hur de ska förhålla sig till varandra. Deras tomter skiljs inte längre åt av en rosenhäck, och något plank har inte blivit rest för att avgränsa insynen från ena eller andra hållet. Men de två har sina utsiktspunkter, varifrån de bevakar varandra. Är det så att den ena eller andra har ett gömställe, där hon har den försvunne mannen i gott förvar?"

D

etta inlägg kan man kalla för marknadsföring Vad tycker du? Sänd mig ett e-mail under adressen : b.linden@glocalnet.net.

Med hälsning och bild på boken.

BIRGITTA

TIDEN en tung kappsäck

TIDEN som  tung kappsäck

Jag blir nervös av allt jag inte hinner. Vaknar på morgonen och tar tag i almanackan. Vad är det som ska uträttas i dag, tänker igenom vad jag bör göra och det jag måste ta itu med.

   Blanketter med räkningar som måste iväg i slutet på månaden. Sist  drabbades jag av inkasso . En faktura hade hamnat vid sidan om, och betalningen  blev en månad försenad. Hur var det  – borde inte socialen kopplas in och hjälpa mig? Man månade om mig …

   Den här månaden fattas där en blankett för plusgiro.  Måste jag  likt förra gången det blev aktuellt fara in till stan och leta reda på den postexpedition som tillhandhåller dessa blanketter. Senaste gången var det på Sveavägen. Tiden som går åt för att utföra denna enkla  handling  tar en och en halv timma.

   Min tanke går till postchefen – han har högre lön än landets statsminister.

   Men nu har det skett en ändring - min bank  i Saltsjöbaden tillhandhöll den nödvändiga blanketten.

   Uppstigen kastar jag en blick ut genom fönstret och ser penséerna som står ute i trädgården och väntar på att bli planterade. Låter regnet vattna dem.

Borde jag inte ha mejlat min grafiske formgivare, som hjälper mig att formatera ett manus, som tryckeriet väntar på. Jag har stökat om i mitt manus. Det ger henne mer arbete. I morgon ska jag åka in till stan för att lämna texten till bokomslaget  för min kommande roman. Kan jag stoppa in det på "stickan" och  hoppas att  tryckeriet kan läsa av den nya bilden? Sist fick jag bakläxa på den. Våra olika program kunde inte koordineras.

   Datorn tar minst hälften av min tid. När den konstrar tar det halva dagen, innan jag kommer på knepet för att få den på bättre humör. Men den är min bästa vän.

Deklarationen – skatteverket vill att jag ska besvara frågor om momsen. Om den kan jag ingenting. Jag ringer sonen.

Ljud kan göra mig hysterisk. Har jag övernattande gäster måste jag stänga in mig i köket på morgonen. De knackar försiktigt på  dörren för att jag inte ska hoppa högt i luften, när de oförhappandes dyker upp i mitt kök.

Plågas av TV:n s alla ginglar och ljudplågor. En programledare förser jag med epitetet "Ljudhoran". Rent förbannad blir jag  av musik som åtföljer intervjun som jag gärna vill höra.

Jag kollar den tid som jag just denna dag förfogar över. Blanketten måste hämtas och mejlet måste sändas, besöket på äldreboendet skjuter jag på till nästa dag, men då måste jag först  kolla, hur det ser ut i almanackan.

Tiden är den tunga kappsäck som hänger på min rygg.

Det händer, att jag lyfter bort den och seglar iväg som på ett moln. Denna ljuva tid kommer snart att inträffa, inbillar jag mig. När allt blir klart med formatering och tryckeri, och jag har en färdig bok att hålla i handen.

Detta är ett kåseri som blivit försenat. Min nya roman Träfracken har kommit från tryckeriet. Om den skriver jag nästan gång.

Med de bästa  hälsningar från

Birgitta