TRAFIKOLYCKA
I TRE DAGAR har jag varit i Farighs ateljé och målat porträtt på gammalt sätt; infärgad bakgrund i bränd umbra. Lycklig och säll kliver jag in i färdtjänstens bil och ser fram emot att göra en målning på gammalt vis av barnbarnet Alvar med lilla Signe i famnen. Framme på Ekvägen parkerar Chauffören bilen med nosen mot gatlyktan och liten plantering. Han kliver ur och tar med sig mina målningar, penslar och oljefärger, placerar dem framför min ytterdörr och sätter sig bakom ratten.
Detta är den enda dagen på året med häftig vinterkyla, som skapat isgator för fotgängare.
Jag går bakom bilen och sätter foten precis vid mitten av bilen, halkar och hamnar med höger arm under bilen. Chauffören backar och kör över min arm en gång, kör framåt och far över armen en gång till. Jag skriker Gud i himmelens höjd och min nya granne Jan i huset på andra sidan gatan, springer fram och rycker upp bildörren:.
- Hör du inte ...
Chauffören kliver ur går runt bilen och vill lyfta mig upp från gatan.
- För helvete, rör henne inte! ryter Jan, som ringer ambulansen. Hans hustru AnnaKarin håller min hand när ambulansen tar mig till Södersjukhuset.
Hemkommen tar hon hand om min blodiga målarskjorta, tvättar och stryker.
Doktor Benjamin röntgar min överarm. Den är bruten upptill och söndertrasad. Han syr ihop den med 22 stygn. Min son Guj - Gunnar - sitter bredvid och räknar.
CHAUFFÖREN SOM SATT bakom ratten, kunde inte se, att det låg en kvinna med högerarmen under hans bil, men han hade missat att följa mig till dörren. Inte heller hade han försäkrat sig om att passageraren hade öppnat och tagit sig in genom ytterdörren.
Högerarmen är söndertrasad och obrukbar för lång tid framöver, men ingen hade anat, att livsfara hotat.
