OM CIVILKURAGE

Göran Lambertz, justitiekansler 2001-2009. 

Foto Tomas Oneborg

Han är mannen som rest sig från flera stolar, sådana han har suttit på och sådana han i dag sitter på. Göran Lambertz heter han. Nu står han mitt i hetluften. Mot alla odds hävdar han, att det inte har skett någon rättsskandal, då Thomas Quick 2006 dömdes för mord i åtta fall.

    Journalistdrevet går: Lambertz´ omdöme ifrågasätts, likaså hans fortsatta umgänge med kollegorna som stod för domarna i rättegången 2006, – van der Kwast m fl – hans galenskap tillvitad honom av Leif GW Persson i Uppdrag granskning.

   Men man kan se med andra ögon på hans umgänge med kollegorna, som råkat i trångmål efter en pådyvlad rättsskandal. Man har möjlighet att se det som ett utslag av solidaritet från hans sida; han tar inte avstånd, han dömer inte.

    Lite galenskap skadar inte hos personer, som leds av sitt rättspatos.

1. Min egen rättsskandal

Jag har en sådan bakom mig. Om den skrev jag en novell, som jag hade orsak att sända till Göran Lambertz. Han läste den och sände mig ett mejl. Min novell var OK rättsligt sett.

   Så jag sände den till tidningen Vi som sände den i retur med en ingående analys på två A4sidor. Publicera den ville de inte.

   Ja, så kan det gå med rättsskandaler och något journalistdrev har jag inte blivit utsatt för.

       2. Vintern har inte rasat ut ännu

Den fruktar jag. Då kommer de som röjer vägarna för att biltrafiken ska komma fram. Snöhögarna blockerar min ytterdörr och jag får skyffla mig ut. Det går men med möda. Så jag har bestämt mig för att fly landet under två veckor i jan/febr. Med mig tar jag min dator för där ska jag skriva på något som jag fortfarande hoppas ska bli ett manuskript. Fast det blir ju inte färdigt på två veckor. Om någonsin.

   Lite galen är jag väl som i min ålder kan tro något sådant.

Med vinterhälsningar

BIRGITTA
  
Efter tidigare erfarenheter misstänker jag, att bilden av Göran Lambertz inte klarar av att gå  ut på webben, så jag sänder i stället över en dikt, som jag nyligen publicerat i en antologi utgiven av Författares Bokmaskin på deras poesidag en dag i november:

                                                   KURA SKYMNING

Dagens ljus sänker sig ner över markerna

Det plånar ut konturerna av allt omkring

Träd och buskar

Människor och djur

Och alla de små, små krypen

De får som en grå spindelväv

Att svepa in sig i

Men då drar som ett stråk av tända ljus

Från rummens inre

Det river färg från rymden utanför

Och gör den dunkelt blå

Djupnar, famnar

Det som är skönt

Och allt det andra

Det är den tid på dagen

Med ljus som falnar

Och brus som  trappas ner

Då milda toner

                                                           Söker sig till öga och öra

                                                       Kura Skymning – Den blå timmen är här

I ENSAMHET ...

Ensamhet – ett ord som kan skrämma, men det har två sidor, den ena väljer man själv och trivs med, den andra innebär isolering; man saknar kontakter och känner sig övergiven.

   I oktober förra året slant jag på ett stengolv och spräckte knäskålen. I ett halvt år blev jag som inspärrad i huset där jag bor och tog mig även inomhus fram med hjälp av en rollator. Framför ytterdörren tornade snömängderna upp sig.

   Det var desto pinsammare som jag just skulle sätta igång med att marknadsföra min roman ”Träfracken”, som kommit ut på eget förlag, samma år med hjälp av Författares Bokmaskin.

Stackars mamma …

Jag satt där jag satt och min marknadsföring fick inskränka sig till att jag fick packa in bokbeställningarna från landets bibliotek och förpassa dem till närmsta brevlåda. Dit kunde jag inte ta mig på egen hand. Var och en som gick förbi min dörr fick tjänstgöra som brevbärare.

   Vad göra?
   Mina barn sa: stackars mamma. Hur ska hon klara sig utan sina kontakter med den yttre världen?

   Det gick alldeles utmärkt. Större delen av dagen satt jag framför datorn och påbörjade en ny novell. När flödet tröt förflyttade jag mig till mitt staffli och ”gjorde tavlor”. Mådde bara gott.                                                                             

   Med jämna mellanrum kastade jag en blick på klockan och konstaterade, att jag hade ännu några timmar till mitt förfogande innan jag skulle inta sängläge.

   Knäet mådde inte så bra, det svullnade uppifrån och ner, men jag prisade i tysthet min ensamhet och all den tid jag nu förfogade över. Min kontakt med omvärlden försummade jag och så småningom slutade telefonen att ringa. Så kunde jag väl inte leva?

Ensam på jorden?

 Ensam i Guds vackra natur. Helt allena befann jag mig en gång i en hisskorg mellan två alptoppar. Sakta, sakta gled den fram under en klarblå himmel. Tystnaden var enorm, den trängde sig på och in i mig, jag blev som berusad och ville att detta tillstånd skulle bli kvar i mig. Omtumlad hade jag svårt att kliva ur korgen när den landade på andra sidan. Någon grep tag i mig och hjälpte mig att kliva ur. Sen den stunden har jag älskat att stå helt allena på svindlande höjder och ordlös ta åt mig allt det vackra som naturen bjuder mig på.

   Omvänt tycker jag illa om att en vacker sommardag blicka ut på radhuslängan, och finna den totalt övergiven.  Inte en kotte där ute. Jag är ensam på jorden, den är öde …

   Men där finns skatorna De vippar med sina stjärtar och lever sitt eget liv. Det händer att de kivas och ryker ihop. Eller de bara vänslas. De tycker också om att stå allena på taknocken till nästa hus. Då vippar de inte med stjärten utan överblickar reviret. För det är väl inte bara djur med mark under fötterna som skaffar sig revir. Skatorna på radhusgatan har ett eget. 

 På ålderns höst

Då glömmer man lätt både det ena och det andra, som t ex att glasögonen man letar efter faktiskt sitter på näsan. Än bättre  –  det händer, att man glömmer bort att man är gammal. Det måste ju innebära, att man har det riktigt bra och kan blicka framåt utan att bli dyster.

   Som att förespråkarna för Slussen Plan B måtte lyckas i sina ansträngningar att åstadkomma en folkomröstning för Ombyggnaden av Slussen!

BIRGITTA

TOTALFÖRSVAR – finns det?

JUBILEUM – 60 år fyllde Föreningen Försvarshögskolan i oktober i år. Det firades med pomp och ståt. Senior advisor vid institutet Bo Richard Lundgren kastade fram den provokativa frågan: Totalförsvar – finns det?

   Han ville hellre döpa om det till samhällsförsvar eller helt enkelt civilt försvar.

  – Nu får ni något att debattera vid middagsbordet, tyckte rektor R Enmark till de tidigare eleverna, lärarna och gästerna, vilkas antal uppgick till ca 150.

Konstig fråga av en senior advisor för den som tillbringat ett antal år under förra århundradet med att informera landets kvinnor om hur vårt totalförsvar fungerar och deras egen roll i detta försvar. Det omfattade då hela landet.

   Det var under det kalla krigets dagar.  Alla vuxna kvinnor och män var inräknade i detta försvar, det var totalt och det var mycket tal om ”sega gubbar”. De skulle ligga i buskarna och meja ner fienden, om eller när den anföll. Det var en tid då en rysk ubåt kapsejsade i den blekingska skärgården, och en annan rysk ubåt antogs härja i svenskt farvatten utan att vi släppte någon sjunkbomb på den.

   Skandal, skandal – till vad har vi vårt totalförsvar?  Och den där sjunkbomben, varför släppte vi inte ner den? Det fanns en förklaring; man kontrollerade var någonstans de egna svenska ubåtarna befann sig. En kunde inte identifieras. Om det nu var den som låg och kajkade på Östersjöns botten… Man kunde inte släppa bomber på en egen ubåt med manskap och allt. Eller hade den främmande båten nästlat sig in i vårt innanhav  väster ifrån, och vad visste svenska makthavare i så fall om detta?

 Dessutom – det kanske inte var en u-båt som hade gett ljud ifrån sig. En iller kunde också ha bökat till det nere på bottnen av vårt innanhav.

Men totalförsvaret är inte längre detsamma, när vi kommit in i det andra århundradet. Frågan är om det ens förtjänar benämningen totalförsvar.

   Värnplikten är avskaffad och försvarsmakten lägger ner stora summor på att rekrytera frivilliga till det nya yrkesförsvar som är under uppbyggnad. Något invasionshot från främmande makt föreligger inte. De nyrekryterade soldaterna måste vara införstådda med att deras insatser kan bli att gå i fält på främmande mark där fientliga grupper bekämpar varandra.

   Det militära försvaret har krympt. En chockvåg svallade genom det svenska samhället, då ÖB frankt förklarade, att vi i dagens läge kunde stå emot en invasion av främmande makt i högst en vecka. Sen klappade han själv ihop. Under påsken övade ryskt stridsflyg attack mot Gotska Sandön utanför svenskt territorialvatten. Vårt eget jaktflyg Jas 39 Gripen skickades inte upp för att jaga bort ryssen.

    Flera av försvarets enheter har bytt namn. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, civilförsvarsstyrelsen, det psykologiska försvaret – alla har de försvunnit som försvarsbegrepp och flera av dem ingår nu  i en myndighet som förkortas till MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Där försvann också ett antal generaldirektörer. Kustartilleriet, som ingick i marinen heter numera amfibiekåren.

   Bytt namn har faktiskt också Försvarshögskolan. Den heter numera Institutet för högre Totalförsvarsutbildning.

   Låg prioritet har ordet försvar öht i den politiska debatten inför valåret 2014. På sin höjd debatterar man om vi ska gå med i Nato eller inte. Röster höjs också för att öka skyddet för våra svenska soldater som riskerar sina liv på främmande mark. Fem har fått sätta livet till.

Fri placeringvid middagsbordet meddelade rektor även när han hälsade oss välkomna.

   Helt lätt var det inte. Själv vimlade skribenten omkring bland 150 f d elever, lärare och inbjudna gäster, flertalet män och ca tiotalet kvinnor, däribland Kerstin Asp-Johnson, rektor för diplomatutbildningen på UD. Hon var gäst och fick hålla ett anförande.

   Men så hände det sig, att tre kurskamrater från höstkurs 1972 hittade fram till varandra. Det var Jarl Ellsén, dokumentärfilmare till ”U-båt anfaller”, Hodder Stjernswärd, ledamot i kungliga Krigsvetenskapsakademin och f d hovstallmästare och skribenten f d redaktör för tidningen Civilt Försvar, jag själv. Vi har samtliga publicerat oss på något sätt; Hodder och jag har bytt böcker med varann. Det var på en resa med Pelle Mohlin.

   Han är den s k Kalixöversten och numera store researrangören.

Den här kvällen spexade han och Bo Hugemark, känd försvarspolitisk debattör. De minde oss om de gångna åren med något som vi på 1900-talet benämnde totalförsvar.

När blir det dags att  döpa om Försvarshögskolan till  Institutet för Högre Samhällsförsvarsutbildning?

   Bifogar bild på Hodders bok ”Berättelser för upp- och avsuttna” och min egen bok ”Jag, Helga Gregorius”.

Hösthälsning från

Birgitta

VID BOKBORDET

Dagen innan jag skulle sitta vid världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm tillbringade jag vid mitt staffli där jag försökte kopiera Franc Snyders l600-talstavla Fox and Cat. Gripen av storhetsvansinne alltså.

   Jag fick till en räv med lite för lång kropp och en ännu längre svans, bakgrunden blev lite flammig och jag sa mig själv att denna målning är att betrakta som en skiss  I nästa försök ska räven få rätta proportioner ...
   Sömnen uteblev. Huvudet var fyllt med tankar på det romanprojekt som har börjat härja och fylla mina sömnlösa nätter.
Så till världens längsta bokbord. Allting fungerade perfekt. Wivianne och jag hade fått ett eget bord centralt placerat framför  Centralbadet på Drottninggatan. Bredvid oss hade vi Swedenborgsällskapet och där samlades mängder med kunder, de stod i kö. Dit hittade också dagens fotograf. Objektivet brydde sig inte om oss som satt strax bredvid. Hos oss blev det lite mer tunnsått med besökare men för varje bok vi fick släppa ifrån oss log vi lyckligt mot varandra.

 Spännande möten. Inte långt från oss stod Anna Karin Palm, som fått mycket beröm för sin nya bok "Snöängel". Vi bytte böcker hon och jag och enbart titeln på  hennes bok sätter igång min fantasi. Jag ser fram mot en intressant bekantskap.  Om min egen bok Träfracken  sa en av mina besökare: "Träfracken vill jag inte stifta bekantskap med. Det är för tidigt."Den handlar om konsekvenserna av att en man kommer hem i kista och hans änka kastar sig in i nya äventyr. Av Wivianne fick jag  hennes senaste bok "Ett olivträd på Ithaka". Den ser jag fram mot att läsa.
   Jag bytte böcker också med Anders Björnsson, som skrivit "Den uppskjutna debuten" och Ludvig Rasmussons "Åldersupproret",  två titlar som verkar provocerande på mig.
Trevligt, trevligt – vem kommer stegande om inte Göran Lundin, förläggaren för Ord &Visor, som satsade på min första bok "Jag Helga Gregorius". Han är ju något av en visionär, som kartlägger det norrländska litterära arvet. Nu ska han hjälpa till att saluföra min Träfrack, det tackar jag för.
Inne på centralbadet framträdde flera författare med föreläsningar inför fullsatt publik. Jag och Wivianne ägnade oss mest åt att uppsöka restaurangens toalett, vänligt bemötta av personalen som hälsade oss varmt välkomna ...
   Vem hade eget bokbord inne i centralbadets trädgård om inte Thomas Bodström. Hans senaste bok "Populisten" har fått goda recensioner. Här hade han fått ett eget ensamt bord, och jag undrar om han inte  hade lite tråkigt. Eller skämdes han en aning över sin övermaga placering.  Övermaga? Han satt där  i all rättmätighet eftersom han själv nyligen hade talat till publiken om sitt eget författarskap. Så var det ju, Jag tyckte  han såg lite blyg ut. Om honom vet jag inte mycket mer än att han jagats av elaka journalister och mediemän. Avundsjuka måhända. Lite nyfiken blev jag på hans bok "Populisten" men det får bli bibliotekslån.
Sänder över en bild av Wivianne vid bokbordet.
Augustihälsning från
BIRGITTA

SvD AUTOMATSVAR

Nu är det bråttom; Bokbordet på Drottninggatan under Stockholms kulturfestival dukas upp den 18:e  augusti och även i år sitter jag med och marknadsför mina två böcker, "Jag, Helga Gregorius" och "Träfracken", som kom ut förra året.
   Jag har haft lite  för bråttom och då blir det ibland fel. Jag har bl a spritt upptiften att bokbordet är på plats den 19 aug. Glöm det och besök bokbordet den 18:e.  Tiden räcker aldrig till för oss som är pensionärer. Eller som vi hellre kallar oss – "veteraner", ett ord som säger något annat än att den som skriver har blivit gammal. Det pekar liksom  på all den erfarenhet som vi besitter. Av den har vi blivit klokare och mer besinningsfulla. Åtminstone är det vad vi tror.
Förra året tappade kulturförvaltningen bort mitt namn i förteckningen över deltagarna,  jag klagade och man skyllde på korrekturläsarna.  Med "Träfracken" sällar jag mig till gruppen som ger ut böcker på eget förlag. Dem bryr sig kultureliten inte om. Vi är så många som skriver och författar,  journalister är hårt trängda och utrymmet krymper för sådant som är viktigare. Skönt att kunna slippa åtminstone den här målgruppen, som inte når fram till förlagen. Det är väl så man resonerar. Sant är dock att Bonniers en gång för länge sen missade Astrid Lindgren och  om jag inte minns fel så blev Harry Potter refuserad när hon försökte ge ut ett manuskript under pseudonym.
   Men vi som måste marknadsföra oss själva,  hur bär vi oss åt? Placerar oss  t ex vid bokbordet och hoppas att kulturförvaltningen sköter sitt.  Ständigt är vi på jakt efter något som effektivt ska få omvärlden att få koll på oss. Det är ju inte gratis att låta ett tryckeri ta över själva tryckeriprocessen. Själv blev jag okåtkomlig förra året. Jag knäckte knäskålen och  fick hålla mig inomhus mest pga mängder med snömassor framför ytterdörren. Så gick det med den marknadsföringen.
Nu håller jag på att tappa förtroendet för SvD,  mitt  husorgan sen några år. Man snobbar med långa vetenskapligt högt förankrade artiklar med meningar som man måste läsa två gånger och ändå inte förstår. Dessutom – jag mailade till  förre kulturchefen Schueler, som skrev ett intressant inlägg om boken "Förortshat". Mitt inlägg har han troligen inte fått. SvD mailar tillbaka med automatsvar som talar om att man inte kan gå i svaromål till alla som vill ha kontakt. Möjligen efter en viss sovring.
    Det tycker jag är dåligt och odemokratiskt. Man känner sig nästan som en vän till vissa skribenter och gillar inte att bli så bryskt avvisad.  Många av dem har dessutom försvunnit och man möter ständigt nya namn på reportrar och kulturskribenter.
    Twitter och Facebook i all ära ...
   Överväger att återgå till DN, som var mitt husorgan under mängder av år.
Den här gången sänder jag över en reproduktion Fox and Cat av 1600-talskonstnären flamländaren Frank Snyders. Så vackra tavlor kunde inte vår egen Liljefors åstadkomma.
Sensommar
BIRGITTA

SvD: automatsvar

Nu är det bråttom; i min förra blogg Provokation blev det fel. Jag skrev att bokbordet på Drottninggatan äger rum den 18 augusti. Bordet dukas upp den 19:e  augusti och även i år sitter jag med och marknadsför mina två böcker, "Jag, Helga Gregorius" och "Träfracken", som kom ut förra året.
   För det felet svarade  jag själv. Så går det när man har för bråttom. Tiden räcker aldrig till för oss som är pensionärer. Eller som vi hellre kallar oss – "veteraner", ett ord som säger något annat än att den som skriver har blivit gammal. Det pekar liksom  på all den erfarenhet som vi besitter. Av den har vi blivit klokare och mer besinningsfulla. Åtminstone är det vad vi tror.
Förra året tappade kulturförvaltningen bort mitt namn i förteckningen över deltagarna,  jag klagade och man skyllde på korrekturläsarna.  Med "Träfracken" sällar jag mig till gruppen som ger ut böcker på eget förlag. Dem bryr sig kultureliten inte om. Vi är så många som skriver och författar,  journalister är hårt trängda och utrymmet krymper för sådant som är viktigare. Skönt att kunna slippa åtminstone den här målgruppen, som inte når fram till förlagen. Det är väl så man resonerar. Sant är dock att Bonniers en gång för länge sen missade Astrid Lindgren och  om jag inte minns fel så blev Harry Potter refuserad när hon försökte ge ut ett manuskript under pseudonym.
   Men vi som måste marknadsföra oss själva,  hur bär vi oss åt? Placerar oss  t ex vid bokbordet och hoppas att kulturförvaltningen sköter sitt.  Ständigt är vi på jakt efter något som effektivt ska få omvärlden att få koll på oss. Det är ju inte gratis att låta ett tryckeri ta över själva tryckeriprocessen. Själv blev jag okåtkomlig förra året. Jag knäckte knäskålen och  fick hålla mig inomhus mest pga mängder med snömassor framför ytterdörren.
Nu håller jag på att tappa förtroendet för SvD,  mitt  husorgan sen några år. Man snobbar med långa vetenskapligt högt förankrade artiklar med meningar som man måste läsa två gånger och ändå inte förstår. Dessutom – jag mailade till  förre kulturchefen Schueler, som skrev ett intressant inlägg om boken "Förortshat". Mitt inlägg har han troligen inte fått. SvD mailar tillbaka med automatsvar som talar om att man inte kan gå i svaromål till alla som vill ha kontakt. Möjligen efter en viss sovring.
    Det tycker jag är dåligt och odemokratiskt. Man känner sig nästan som en vän till vissa skribenter och gillar inte att bli så bryskt avvisad. Twitter och Facebook i all ära ... Överväger om jag ska återgå till DN, som var mitt husorgan under mängder av år.
Den här gången sänder jag över en reproduktion Fox and Cat av 1600-talskonstnären flamländaren Frank Snyders. Så vackra tavlor kunde inte vår egen Liljefors åstadkomma.
Sensommarhälsning
BIRGITTA

PROVOKATION

Nu till något fräckt och minst sagt provocerande om medievärlden som fostrar svenska folket och talar om för oss vad vi i vår demokrati får uttala oss om.

Solen gör inte annat än strålar. I fyra dagar har jag inte gjort annat än stått inomhus och försökt måla av Lasse på gammaldags vis.

   Det var ett angenämt nöje. Framför mig hade jag alltså en bond-modell, vacker, muskulös och på gott humör. Både näsborrar och öron måste komma på plats för att inte tala om ögonen med det vita blänket i.

   Jag måste också få till en bakgrund, som var intressant och dunkel på gammalt manér. Först gjorde jag den grön och duttade dit lite ljusa fläckar. Det var inte gammaldags.

   – Så det är så du vill ha det, sa Farigh vår läromästare. Han lät mig hållas, men knappt hade han vänt ryggen till förrän jag gav mig på bakgrunden igen. Bra var den inte. Jag skrapade och tog till umbran. Nu började målningen likna de gamla mästarnas. Både jag och Farigh blev nöjdare.

   Men jag fascinerades mest av Lasses axlar – de hade en intressant lutning och – tyckte jag – skapade nästan hela gestalten. Framför mig hade jag nu hela Bond-gestalten och hyste för hans del förhoppningar om att någon filmproducent skulle hitta honom.

Hemma hos mig var det alla fyra dagarna fullt liv med två hundar och ett litet tvåårsbarn. Hon blev tvärilsken, när jag inte ville hoppa jämfota med henne i sängen. Lade sig på magen och skrek och sparkade med benen. Det gick fort över. Hon tog sin vattenkanna och fortsatte att vattna blommor, blad och hundar.

   Vilket härligt liv. Först stå och måla större delen av dagen och sen komma  hem till lagad middag med barn, barnbarn och litet barnbarnsbarn.

Har avrundat med tredje delen av Knausgårds roman Min Kamp. Till den återkommer jag troligtvis nästa gång.

Min egen kamp. Samma eviga konflikt. Ska jag måla eller skriva? Slå världen med häpnad och kränga ut alla målningar som står staplade längs väggarna i hemmet? Eller ta itu med nästan romanprojekt som också det ska slå en värld med häpnad? Nästan 100-åring skriver återigen en roman …

   Världen häpnar inte. Den struntar redan blankt i 90-åringen. Den 17:e augusti sitter hon – dvs jag – på Drotttning-gatans långa bokbord och saluför mina två föregående romaner ”Träfracken” och ”Jag, Helga Gregorius”.

Sommarhälsning med bild på lilla Signe och hennes far.

BIRGITTA

SvD:Med kulturen på högvarv

Vintern har rasat ut, den svåraste i mitt mannaminne. För mig startade den i oktober med en spräckt knäskål. I ett halvår blockerades min ytterdörr av snöhögar. Jag fick känna på att försöka komma över tröskeln med en rollator, ta mig uppför branta backen till vårt köpcentrum och ta mig ner för samma ofta glashala backe med ena handen på samma rollator och andra handen på backräcket.

    Tiden har ramlat på och nu är det full sommar. Mitt knä är nästan helt bra. Ute i trädgården florerar maskrosorna. Det får de hålla på med utan att jag ingriper. Mitt knä lämpar sig fortfarande inte för någon sorts knäfall. Dikeskanterna  lyser gyllengula av åkersenapen  och i trädkronorna rasslar det av bladgrönskan.

   Men min tanke i huvudet är fortfarande: inte ramla, inte ramla…

   Blicken är riktad ner mot marken och alla ojämnheter.

 Sen sist har SvD kastat loss och förnyat sig. Det innebär också, att åtskilliga av de tidigare skribenterna försvunnit, vart de tagit vägen vet jag inte och några saknar jag.

   De värsta farhågorna har dock försvunnit vad gäller kulturen. En särskild bilaga medföljer söndagsupplagan och under veckan i övrigt finns kulturbitar inmängda blanda allt det andra.

    Tidningen håller vad den lovar och kanske lite för mycket. Insikt och djuplodande intervjuer är bra men understundom blir det som att  krama den sista droppen ur citronen till drinken man blandar till. Eller man lyfter sig i håret. Musikintresset måste få sitt och där tror jag att siktet är inställt på dem som är unga. De får veta mycket om olika album som kommer ut. Blickarna ut i världen är omfattande och där måste jag sovra, för även om min ålder är hög måste jag ta vara på min tid, och kanske just därför.

Jag och svärdottern är inte överens om succeförfattaren Karl Ove Knausgård Det han skriver är bara skit, tycker hon, medan jag inte kan släppa ifrån mig den andra delen av hans tjocka böcker. Jag får rentav ont i armarna av att hålla i dem. Med jämna mellanrum försöker jag reda ut varför jag inte kan hålla mig borta från hans böcker? Det är komplicerat. Jag tar mig igenom en av hans julhelger och den är detaljerad om pinnekött och saliv i en mungipa. Om en blick som går från den ena till den andra och vad man kan utläsa av en sådan blick.

   Han skonar inte sig själv och det  händer, att man blir smått chockerad och nästan generad. Är det så det är att vara man? Måste jag veta allt detta? Likväl fortsätter jag och låter tallrikar stå odiskade. För läsa måste jag.

Underrättelseverksamheten är enorm. Själv finns jag med på Google med adress och telefonnr. Recensionen som talar om att min första bok är totalt värdelös hänger fortfarande med, men jag bryr mig inte, för alla tycker inte som han. Det har jag papper på.

   Jag fortsätter att skriva och är väl lite paranoid. I höst sitter jag vid bokbordet på Drottninggatan och saluför mina två böcker ”Jag, Helga Gregorius” och ”Träfracken” som kom ut förra året.

 Lite rädd är jag för Twitter och Facebook. Inte heller har jag tryckt på knappen ”dela” på min blogg. Vad händer då? Om jag skulle pröva ...

  Sommarhälsning och en glad bild av mig själv. Nej, det vill sig inte ...

Birgitta

BEBÅDELSEN

   SvD:s pånyttfödelse

I morgon ska det ske, det som förutskickats sen längre tid tillbaka. SvD ska möta den nya tiden med fördjupningar. Kulturchefen är ny även om man saknar den tidigare. Jag letar efter hans namn och måste konstatera, att min av ålder överlastade hjärna med sitt nuvarande komihåg har längre väg att vandra genom hjärnans vindlingar för att komma fram till den tankeverksamhet som befinner sig längst fram i huvudet.

   Detta är ju lite betänkligt för någon som tror sig kunna skriva en ny roman …

   Min senaste – märk väl, jag skriver inte ”min sista”  – heter ”Träfracken” och om den har jag berättat på vårt bibliotek i Saltsjöbaden. Bladet med alla komihågpunkterna råkade bli kvar i hemmet. Jag bläddrade och bläddrade i handväskan men där fanns inget papper med punkter. Trots alla tidigare farhågor gick det riktigt bra. Några inbjudna medier fanns inte på plats. Jag kunde se publiken i ögonen och ha god kontakt med den. Det var inte svårt för de var inte så många. Jag fick konkurrera med den allra första riktigt fina vårdagen det här året.

   ”Nästa gång”, sa Barbro, föreståndarinnan på vårt bibliotek, ”får vi hoppas på regn”.

  

Den där marknadsföringen som jag skulle ha ägnat det senaste halvåret åt har gått förlorat. Min knäskada har hållit mig inom lås och bom. Den tiden har jag medvetet legat lågt och nöjt mig med att i stort sett förse landets bibliotek med min nya roman. Beställning på beställning har ramlat in och var och en som har kommit innanför mina dörrar har fått tjänstgöra som budbärare för att befordra böckerna till brevlådan på gatan utanför. De har också fått skotta sig fram genom snöhögarna med tanke på brevbäraren.

   Handikapp-livet har sina avigsidor och nu känner jag till dem.

  

Någon teknisk större begåvning är jag inte utrustad med och tanken var, att jag skulle redigera mitt förra manus i bloggen på ”I utkanten”. Jag kan hålla på i timmar för att korrigera galenskaper, som datorn hittar på. Ingen finns i min närhet som kan åtgärda felet och efter några dyra timmar – pang, plötsligt! bom falleralla – löser sig problemet. Där sitter jag sen och funderar:

   Hur i all världen gick det till?

   Med tanke på min ålder är tiden dyrbar. Jag vill ta vara på den. Därför nöjer jag mig med att skriva en rättelse till mitt tidigare manus. Det går snabbare än att försöka redigera det förra. Vem vet vad datorn då skulle hitta på…

 När jag skrev hade inte tidningarna gjort klart för läsarna att kinesen som sprang naken inte var Mo Yans mest ryktbare konkurrent som hade suttit fängslad i Kina i fyra år, utan en poet som hette LiLi. Han var blixtrande arg på Göran Malmqvist, för att han gift sig med en kvinna som var mer än 40 år yngre än han själv. Hur man nu kan ödsla energi på sådana känslor …

   Min sjukgymnast döpte jag om till Falkhammar men hon heter Hammarfalk, Kristina.

   Så var det gjort.

Nu tillbaka till medierna öht. I synnerhet vänder jag mig till DN som gör sig skyldig till åldersdiskriminering. Inte ett ord om romanen ”Träfracken”,  som skrivits av en nittioårig kvinna inte ett ord om romanen ”Jag, Helga Gregorius”, kvinnan som doktor Glas hade så kär, att han tog livet av hennes man pastor Gregorius. Man måste vara etablerad på något sätt, kanske skandaliserad för att väcka mediernas uppmärksamhet. Hur det skulle gå till i den här åldern vet jag inte. Skulle jag kanske ta upp  episoden om hur jag hamnade på Malmskillnadsgatan? Intressant var den ju …

   Många sliter ut sig i förtid medan andra håller igång tills de trillar av pinn. Det sker bl a inom näringslivet. Åtskilliga kreativa människor har ingen pensionsålder alls. Matisse klistrade fast penseln i händerna när kraften i dem avtog. Andra envisas med att skriva romaner långt in i ålderdomen.

   Ja, så är det …

  

Både tidningar och förlag lider nöd, man skär ned. Själv saknar jag några skribenter i SvD. Det kanske inte blir så intressant när tidningarna telefonerar och fotograferar sig fram till reportage i främmande länder. Kan man bevaka ett antal av dem sittande i Stockholm och göra jobbet med hjälp av Skype? Hallå, hallå, ta fram några bilder från jordbävningen …  Sträck på Dig så att huvudet kommer med på bilden …

   I morgon smäller det för SvD och på söndag håller jag det nya kulturmagasinet i mina händer samtidigt som lite kultur sprängs in bland de vanliga nyheterna övriga dagar.

   Det ska bli intressant tycker

 BIRGITTA

 

Kinesen som sprang naken

Han ville provocera för att någon annan än han själv fått nobelpriset. Han ger sig på den belönade Mo Yan och sänder en nakenbild av sig själv till Göran Malmqvists hustru. Vad hon har med saken att göra har man lite svårt att förstå.  

   Den nakne författaren, som jag skriver om har suttit fyra år i kinesiskt fängelse, för att han har använt sig av vad han trodde var yttrandefrihet. Av den anledningen skulle han enligt sin egen uppfattning vara bättre förtjänt av Nobel-priset. Men en Nobel-kommitté kan inte ha som utgångspunkt att bara hantera kandidater som skriver om yttrandefrihet och av den anledningen har blivit bestraffade med fängelse. Det är dessvärre alltför många skribenter, som inte bara sitter i fängelse – man tar livet av dem för att de är obekväma för dem som har makten i landet. Inte heller har de varit lika smarta som den nakne kinesen, som numera är bosatt i Tyskland.

Vi är många som skriver, alltför många. Tidningarna och medierna dignar under bördan av alla böcker, som väller in över redaktionerna. De prioriterar och jag har papper på vilka som inte får vara med. De ser ut så här:

    ”Oetablerade författare, speciellt om de utges på ett mindre eller eget förlag, behöver uppmärksamhet i media för att sälja – det räcker inte att de står i hyllan hos oss – och tyvärr är det trångt på kultursidorna. Skulle boken få mycket uppmärksamhet och våra kunder börjar fråga efter boken, återkommer jag givetvis.”

   Mannen, som skrivit vad jag egentligen för länge sen begripit, är Produktchef svensk skönlitteratur, pocket. ljudböcker & utländsk litteratur och heter Esbjörn Knutsson.

   Han tog sig tid att svara och jag är inte helt vanlottad. I 80-årsåldern debuterade jag på förlaget Ord  & Visor i Skellefteå. Det var så pass märkligt med en debutant i så hög ålder, att jag blev uppmärksammad i SvD. Förra året och ännu äldre valde jag att komma ut på eget förlag, dvs Författares Bokmaskin med boken Träfracken. Det var nära och bekvämt, och den blev godkänd av Bibliotekstjänst.

Men hur få den där uppmärksamheten? Jag kan ju inte göra som kinesen och riva av mig alla kläderna och inte heller vill jag skriva elakheter om mina vänner. Det har gett Alexander Schulman mycket uppmärksamhet och ännu mer får han av den sorten eftersom han nu har gjort en pudel.

   Avundsjuk? Självklart avundas jag Schulman. Medierna har fallit i farstun men inte jag. Jag bara avundas alla smarta människor. Och det är fult, man blir liksom grön över hela kroppen. Av avunden. Jag borde kanske sluta med att måla mina ögonlock med grönt.

   Vad kan man annars göra för att väcka uppmärksamhet? Klä sig i kåpa och dra hattbrättet långt ner över ögonen, sträva runt på offentliga platser i 80 dar? Det går ju inte, allra minst med ett sprucket knä…

Nu till mitt stackars knä. I oktober spräckte jag knäskålen och sen fick jag ytterligare en skada på samma knä. Behöver inte röntgas, tyckte två unga läkare trots att jag vid minsta rörelse bara ville ramla baklänges.

   En duktig sjukgymnast, Kristina Falkhammar, fick tag i mig och anbefallde: magnetröntgen. Den avslöjade en ny spricka på samma knä. I framtiden önskar jag mig en äldre erfaren läkare som lyssnar på vad jag säger och bryr sig.

Med påskhälsning

BIRGITTA

MITT NYA LIV

För en tid sen blev jag intervjuad och intervjuaren frågade: Vad tänder du på? Just då tände jag inte på någonting. inte på Lars Vilks och inte på Elisabeth Ohlson Wallin. Fast när jag hade lagt på luren tände jag till ett slag – samma dag hade jag fått ett mail som gjorde mig chanslös.
   Mot vad då?
   Mot kulturhuset och dess entrédörrar. En dag slog de igen om mig och min rollator. Jag fick en ny skada på mitt redan skadade knä. Nu har jag fått veta av fastighetskontoret, som är ansvarigt för dörrarna att det inte är något fel på dem. Något skadestånd går inte att utkräva och vittnen saknas .  Här finns jag sen oktober månad instängd i mitt eget hus. Snöplogen far fram och välter upp stora högar framför mina egna entrédörrar. Jag kan inte ens posta mina brev, för då måste jag ta mig  ut och ta mig något hundratal meter ner till brevlådan.

Ibland tittar jag på klockan och blir ständigt lika överraskad. Vad nu då? Är inte klockan mera ... Tiden brukar aldrig räcka till i min vanliga vardag, men nu här bakom de stängda dörrarna hinner jag med både ett och annat som att skriva och måla. En oändlig mängd  tavlor hänger på mina väggar eller står lutade lite här och var längs väggarna.
   Mitt nya liv är inte tråkigt. Det är dessutom fyllt med hemtjänst och larmsignaler. En gång i veckan handlas det mat åt mig och varannan vecka kommer Kjell och städar åt mig. Han bäddar min säng och kallar på mig, pekar på den och säger: så här ska en bäddad säng se ut. Han är stolt över vad han åstadkommit och det gläder mig. Han får en tavla med sig hem.
   Att trä strumpor på foten tar nu bara två minuter mot tidigare minst en halv timma. Med Samhall har jag sagt upp kontraktet. De levererade mat en gång per vecka men i två omgångar fick deras fiskrätter min mage att explodera mitt i natten.
   På lediga stunder tränar jag benet och går med rollatorn runt matsalsbordet ett tiotal gånger. Sen kasar jag benet under bordet och lyfter det så  högt upp jag kan. Dessa övningar ska hjälpa mina muskler att komma igång.
   Då tänker jag tankar. De far runt i huvudet på mig som små bollar och ibland växer de till stora ballonger. Då släpper jag rollatorn och går till datorn. Av detta är det tänkt att få fason på  några ofärdiga noveller. Men så bra för knäet är det inte att sitta stilla. Jag måste  pausera med jämna mellanrum och trava runt matsalsbordet igen.

Detta var jag och mitt knä och vad man tänder på. Det har dock inte gått mig förbi,  att Skogsnicke har lurat ett antal afrikaner från Kamerun. En far till en av dem sålde en bit jord för att sonen skulle kunna åka till Sverige och tjäna pengar genom att plantera träd hos företaget Skogsnicke. Enbart namnet låter som något på skoj och mycket riktigt – han lurade afrikanerna på förtjänsten.
   Hur bär vi oss åt i detta präktiga land med det goda ryktet ute i omvärlden? Det hettade till i mina kinder.

En person, som jag gärna lyssnar till är Ilmar Reepalu och det borde fler göra och i synnerhet riksdagsledamöter och andra beslutsfattare. Hans liv som ordförande i Malmö kommunstyrelse måtte ha varit som att leva i en häxkittel. Varje gång han har yttrat sig i medierna  har jag blivit socialdemokrat, fast sedan blir jag politisk vilde igen. I en lördagsintervju tvingades han av intervjuaren att återigen be om ursäkt för ett förfluget yttrande.
   Ingen rök utan eld, tänkte jag hädiskt.
   Och – jag älskar Malmö. Där myllrar det av liv och där är så vackert, en stad som inte är präglad av storstadsbrådskan.

Nästa gång jag skriver på den här rutan har mitt alltjämt ofärdiga knä blivit magnetröntgat.
Med bild av Carl Kylberg hälsningar från
BIRGITTA