NOBELGRODAN

Det måtte inte vara lätt att vara en kinesisk bondpojke, som kommer till Sverige för att ta emot Nobel-priset i litteratur. Han blir hudflängd och bespottad för att han inte tagit avstånd från den regim som han lever i.
   Så många tycker att Mo Yan skulle riskera att bli fråntagen sina möjligheter att skriva fler böcker, bli inspärrad och torterad. För att bespotta honom släpper "man" ut en naken man utanför konserthuset och en kinesisk kollega tar heder och ära av honom; han är inte värd ett ruttet lingon.
   Avundsjukan tar sig fram i alla kvarter. Demokrati är ett hedersbegrepp i vårt land men all världens folk och stater kan inte göra om sig till vårt behag.

Egentligen ville jag skriva en vers om envälde och demokrati och hur det ena och andra kan te sig. Hur fungerar demokratin i vårt land, vilka är det som får komma till tals?  I varje vardagsmorgon i P1 får vem som helst framföra sina åsikter. Det är vad jag tror. Medierna förstås, som ofta bejakar sin flockmentalitet, och politikerna får ofta dansa efter deras pipa. Kanske blir jag också hudflängd, men det gör inte så mycket, för jag befinner mig i vad som kallas den fjärde åldern. I maj 2012 gav jag ut boken "Träfracken", i september fyllde jag 90 år. I oktober spräckte jag knäskålen och några veckor senare hamnade jag med rollatorn mellan de automatiska entredörrarna i kulturhuset vid Sergels torg. Där hade jag lyssnat till ett föredrag av Göran Lambertz, en modig och kontroversiell person, värd att lyssna till. Men min rehabilitering har förlängts med ytterligare minst en månad. Kjell kommer och städar åt mig och Samhall levererar god mat. Kommunen månar om mig. Så jag har det riktigt bra och får tid över för att ägna mig åt mina skriverier. Nästa gång skriver jag kanske poesi – "Änglar finns dom?"  Så heter mitt senaste diktverk.

Nobel-festen då?
   Heder ät ett hedervärt djur som grodan. Med den experimenterar världens medicinska forskare världen över för att hjälpa oss till bättre hälsa.
   Och vad betyder ordet entusiasm? Det har med kreativitet att göra och är grekiska. Det betyder ett gudabenådat tillstånd. Entusiasm rycker oss alla med sig. Vi blir entusiasmerade.

Det var min största behållning av mina timmar framför TV:n  Nobel-dagen 2012.

Luciahälsning från
BIRGITTA

VÅR HELIGA KO

När man går ner på knä

Min tillvaro är förändrad. Här sitter jag med skadat knä och har legat på sjukhus för att få knäet lagat. Där träffade jag Salmi, den finska rumskamraten med alla sjukdomarna och det glada humöret. Aldrig ledsen men ibland drog det en skugga över hennes ögon, och den sade: Är mina dagar räknade?

   Där fanns också sjukvårdsbiträdet från Iran som jag kallade för prinsessan. Hon var så spröd och vacker och hade ett namn som jag inte kunde läsa.

Det betyder glädje,  berättade hon för mig.

   På sjukhuset låg jag en hel vecka och vilade upp mig. Blev uppassad som aldrig någonsin. Almanackan som hade noteringar av olika sorter. Brådskande ärenden. Allt det kunde jag glömma bort, det gick  ju inte att åstadkomma. Som att biblioteken beställt min bok Träfracken. Det fick vila.

   Nu  hoppar jag omkring i hemmet med en gångstol i lättmetall och har just missat föredraget om Herbert Tingsten som journalistförbundets pensionärer just avhållit. Det hade jag sett fram emot. Liksom resan till S:t Petersburg och alla konstronderna där – den brann inne.

Skavlan som hyena

Skavlan har fått dåligt omdöme. Han hade en riktig hyeneblick på sig, då han intervjuade Camilla Henemark. Henne gjorde han en stor otjänst, då han vände blicken mot henne för att fråga ut henne om kungen. Ett så uttjatat ämne för en kvinna med hennes bakgrund. Hon är en vild fågel som har flugit vida omkring i motsats till alla tama fåglar som bara blivit sittande.

Nog hade hon haft intressantare ting att tala om.

    Tråkig i överkant var Ulf Lundell – han kunde gärna  ha fortsatt att nobba Skavlan.

Helig ko

Yttrandefriheten är vår heliga ko. I dess namn får i detta fallet konstnärer ta sig friheten att skymfa andra religionsutövare och peka ut kungaparet som maktfullkomligt. Men jag har vänt på perspektivet och i mitt kikarsikte ligger maktfullkomligheten  i händerna på de aktuella konstnärena.

Hösthälsning
från
Birgitta

PALME OCH JAG

TOKIGA  CHARLIE

SKULLE VI TVÅ haft ett förflutet tillsammans? Det låg lite i en utkant och så här begav det sig.

Jag skulle med bussen resa ner till lilla Kärringe i utkanten av Ljungby. Min mor hade insjuknat och jag var tvungen att hoppa av en kvinnokonferens med Folk och Försvar. Bussen var fullpackad och bara en plats ledig. Jag klev på och förstod strax varför ingen intagit just den platsen. Bredvid mig satt en karl som var lite galen. Under hela resan underhöll han mig med sitt hat till landets statminister Olof Palme. Han berättade hur han var ständig gäst på amerikanska ambassaden, där han ställde sina tjänster till förfogande. Vad de bestod av framgick inte av hans berättelser. Han var med andra ord en betydelsefull person.

    Medan han pratade på utvecklade han sitt hat till landets statsminister. Ögonen glödde på  honom .

    Återresan upprepade sig. Endast en bussplats stod till mitt förfogande när jag klev på i Ljungby. Även här glödde ögonen av hat på mannen bredvid mig i bussen. Jag fick återuppleva besöken på amerikanska ambassaden. I en paus under bussresan kom en av de andra passagerarna fram till mig och berättade att mannen omtalat för övriga passagerare, att han och jag var förlovade.

   Vid den här tidpunkten hade familjen Palme i sitt radhus blivit utsatt för hotelser. Vid hemkomsten kontaktade jag S Å Hjälmroth, försvarsdepartementet och berättade om mina upplevelser på bussresan.

   Någon månad senare var jag på väg upp till Storlien för att delta i Folk och Försvars årliga Storlien-konferens. Jag satt i vagnen med konferensens generalsekreterare och övriga dignitärer. Mitt ibland oss fanns en tystlåten man, som inte sa ett knäpp under hela resan och inte presenterade han sig eller också hade jag tappat bort honom under själv presentationen.

   Ändå var mannen fullt upptagen med att lyssna. Det var som om öronen stod rakt ut från hans huvud, och hans blickar vandrade från den ena till den andra. Vid framkomsten förhörde jag mig ;  Vem var den tystlåtne mannen och fick till svar: det är landets Säpochef P G Vinge.

   Jag kontaktade honom och berättade om bussresan och mannen som hatade Olof Palme:

   Han behövde inte lång betänketid förrän han svarade:

–      Det måste ha varit tokiga Charlie.

HATET PÅ SIDENVÄGEN

ÅTSKILLIGA ÅR SENARE var jag på långresa på Sidenvägen, Med oss fanns två svenska entreprenörer som valt att lämna Sverige för att undkomma den svenska beskattningen av framgångsrika entreprenörer.

   Plötsligt uttalade sig en av männen och sa rakt ut:

–      Jag hatar Olof Palme.

   Ingenting mer blev sagt

   Det kliar nu långt senare i min journalistsjäl:

 Varför gav jag mig inte på honom eller hans kollega, som också hörde till kategorin utvandrad entreprenör – dvs det gjorde jag men ingen av dem ville återge sina upplevelser. Den ene bodde i Monaco, den andre i Spanien.

   Inte heller jag tyckte som Mona Sahlin, att det var häftigt att betala skatt. På min lilla skitlön var jag sambeskattad med min man. Det var inte mycket jag fick behålla.

ETT PORTRÄTT FÖRSVINNER

JAG SKA INTE sticka under stol med att jag inte var någon vän av Olof Palme. En dag när jag kom in på mitt postkontor – det var på den tiden, då vi fortfarande hade riktiga postkontor. På väggen fanns ett stort porträtt av Olof Palme. Det smakade diktatur.

   Oresonligt arg mötte jag olika representanter för Sveriges kvinnoorganisationer, bland dem

den karismatiska, socialdemokratiska riksdagsledamoten Nancy Eriksson. Högljutt berättade jag om upplevelsen på mitt postkontor.

Hon betraktade mig tyst, sen sa hon:

– Jag håller med dig.

Nästa gång jag kom in på mitt postkontor var porträttet borta.

FULT ATT TJÄNA PENGAR

INTE MÅNGA SKRIBENTER har ägnat stort intresse åt Palmes inställning till entreprenörskap? Man kan få intrycket att han inte brydde sig ett dugg om vad hans finansministrar höll på med. Den gängse uppfatningen var, att det var fult att tjäna pengar … …det fick inte minst en av hans ministrar erfara.

TIDEN GÅR

OCH DET KONSTIGA är att numera rusar den iväg. Själv hänger jag med med av farten bultande hjärta, Och det händer, att jag faktiskt hinner med en hel del.

   Som att skriva en blog och fundera på den roman som jag tror ska komma efter ”Jag, Helga Gregorius” och ”Träfracken”.

   Finns det inte något som säger att Gud är de dårars beskyddare …

   Fast min dator har pajat och tagit med sig alla mina fotografier utom ett enda. Här är det

Med sensommarhälsning från färjan på väg från Visingsö till Gränna.

BIRGITTA

om CIVILKURAGE och BOKBORD

BOKBORDET 19:e augusti

I GOD TID hade jag jagat kulturförvaltningen för att få ett bokbord på Drottninggatan den 19:e aug. Det funkade. Jag och Wivianne Runske dukade upp försedda med paraplyer och plastskynken, som aldrig behövde användas. Vi hade fått en fin placering strax utanför Centralbadet, där PO Enquist med stora skaror åhörare utvecklade sin syn på Strindberg och sitt eget drama Tribadernas natt. Jag stod en stund i utkanten, där jag varken hörde eller såg …

   Skaror strömmade förbi vårt bord och i ett nafs försvann mina två exemplar av ”Jag, Helga Gregorius”. Två glada unga kvinnor föll för min nya roman ” Träfracken” och en av dem bläddrade runt och började med  högläsning.  Många stannade till och fastnade för rubriken på min bok och kommenterade den: ”Dit ska vi alla vandra … ”.

   Så kom där en man med exotiskt utseende och ett mycket svenskklingande efternamn och talade om att han älskade rosor. Han bredde ut sina armar för att demonstrera sin kärlek till detta blomster. Som yrkesman ägnade han sig åt healing, enligt vad  han själv berättade. En kvinna kom och assisterade honom och framför mig utförde de ett slags pantomim, Vad den gick ut på missade jag, det var för mycket surr runtom.

   Men åtskilliga i min bekantskapskrets kunde inte hitta mig bland alla borden. Kulturförvaltningen hade tappat bort mitt namn och jag fanns inte med på deltagarförteckningen. Ett minus i min marknadsföring – den måste jag som egen förläggare själv svara för. Men jag lyckades ändå sälja sex ” träfrackar ”. Med tanke på konkurrensen blev det ett gott betyg …

  

MAN PUCKLAR PÅ LAMBERTZ

DÄR SATT HAN mitt i debattforum på TV och vidhöll, att bevisningen i fallet Sture Bergvall f d  Thomas Quick hade brister, trots att denne friats av Högsta domstolen i tre av mordfallen. Vilket ben står Lambertz på? undrade experterna med Silbersky i täten: han har ingen talan i synnerhet som han är f d justitiekansler, och numera i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen.

   Lambertz svävade emellertid inte på målet och menade att man kunde  stå på vilket ben som helst när det enda man vill komma åt  är  SANNINGEN.

   Civilkurage är ett ord som ligger nära till hands.  

   Alla experter och övriga var samstämmiga i omdömet; han var berömvärd som vågade ställa upp i sammanhanget, men omdömet?

   Själv håller jag tummarna för honom ...

20-ÅRSJUBILEUM

”SKRIVLUSTAN”, vår lilla skrivarcirkel, är inne på sitt 20:e år sen starten 1992. Minst tre av deltagarna har gett ut böcker med hjälp av förläggare. Vår förste ordförande var författaren Björn Juhlén, som emellertid avled under förra året. Han var chefredaktör för den litterära tidskriften Parnass, som i dag har Catharina Söderbergh på chefsposten. I senaste numret tecknas  porträtt av framstående kvinnliga nordiska författare.

   Parnass hade eget bokbord och hälsade på oss. De ville köpa min bok om Helga, Eftersom mina 2 exemplar redan hade gått åt har jag sänt tidskriften ett exemplar.

   Stark konkurrens hade Wivianne och jag av omgivande bokbord. Det ena ville sälja från egna bokhyllor, som till övervägande del bestod av konst. På andra sidan sålde man Swedenborg , och där var trängseln stor.

IDROTT, idrott, idrott

OCH GAYGALOR ,,,

   Man stänger av gator och drar in bussar. Två gånger har jag råkat illa ut. Nu var det simtävling på gång. Tvåan som går från Slussen och inåt stan stannade där den skulle men framtill stod det ”går ej i trafik”.

   Om detta hade jag inte läst i tidningen. Men efter att ha råkat illa ut vid Gay-festivalen började jag ta mig fram till fots längs hela stadsgårdskajen och bort till Karl X11:s torg, där kom en tvåa som tog mig till Norrmalmstorg, Till fots fick jag ta mig till Nybroplan, där jag skulle invänta 69:an för att ta mig till Berwaldhallen. Den syntes inte till så jag tog en sjua till Djurgårdsbron för att invänta 69:an. Parksoffan var fylld med pensionärer, mer eller mindre handikappade som liksom jag väntade på 69:an. Den kommer om en kvart stod det på informationen. Jag som ville delta i introduktionen tog mig till fots bort till konserthuset, där jag dock redan hade missat introduktionen.

   Eriksssons kammarkör var underbar och från min plats kunde jag se, hur kören, knäppte med fingrarna för att komplettera sången från struparna. Det var helt fantastiskt. Sen klagade jag på Tjajkovski – det blev bara panpang och bombom.

   Men det var ju krig mellan Frankrike och Ryssland som kompositören beskrivit med sin musik. Den introduktionen hade jag missat. Den fick jag beskriven av mina medpassagerare, tacksamma för att jag uppenbarat mig. Det var jag som hade biljetterna.

   Ve alla idrottsengagemang och gaygalor som stänger av kommunikationen för oss vanliga fotgängare. Vi räknas inte.

HÄR SÄTTER JAG PUNKT

En bild från Drottninggatan 29:e aug.

Sensommarhälsning

BIRGITTA

  

JÄMSTÄLLD – generationer emellan

VAD MENAR JAG? Att det är skillnad från den ena generationen till den andra. Förutsättningarna skiljer sig avsevärt. Hur hade min mor det, född l898, jag själv1922 och Carolina Ramqvist 1976? Hur kommer det att se ut 2098 med jämställdheten för kvinnor? Finns kärnfamiljen kvar, hur ser det  ut med hetero och homo?

   Bor vi fortfarande kvar i ett fredligt land?

Frågor som jag aldrig får besvarade.

   Min mor fick framleva sitt liv som hemmafru med tre barn och i små ekonomiska möjligheter. Hon flydde till vävstolen för att förgylla tillvaron. Själv fick jag tillbringa tio år som  hemmefru med tre barn och en man som kom hem från sjön någon gång i månaden, så när som på ett helt år då han var kommenderad till USA för att bli bättre på sjömilitär försvasrsteknik. 

  ”Nu kan du skriva i lugn och ro”, tyckte han vid avskedet.

   Jag ville bli författare och skrev på nätterna. Dagarna var fyllda med omhändertagande av tre småbarn. Manuskriptet blev klart men då sa  Bonniers. 

   ” Nej den här romanen vill vi inte ha. Den är för privat ...”

Förorten hade utvecklats till ett hemmafrughetto. Därifrån flydde även äkta män, som borde kommit hem till kvällen.

   Jag bröt mig ut från det hemmafrulivet och lyckades få ett kvalificerat arbete med riktig skitlön på deltid ... Men som förutvarande hemmafru med dåligt självförtroende tyckte jag det var enormt att någon ville betala mig för det  jag nu gjorde och som dessutom var så roligt. Jag fick både skriva och ta över som redaktör för en tidning och fara runt i landet. Det var toppen.

   Och för det fick jag t o m lön ... 

   Först när jag kommit in i 80-årsåldern fastnade jag för – av alla projekt – Doktor Glas och gav ut romanen ”Jag, Helga Gregorius”. Skördade ingen ära och berömmelse.

   Förläggare var Göran Ludin Ord & Visor .

   Så skrev jag ihop till ”Träfracken” och har nyss börjat på min tredje roman. Jag förfogar över min tid, men  har ingenting att luta mig tillbaka på. Jag kliver inte rakt ut från en tidningsredaktion, jag har inga kändiskompisar  och jag har ingen förläggare bakom mig.

   Vad innebär det i dag att komma  ut på eget förlag? Nu känner jag bättre till vedermödorna. Marknadsföringen får man sköta själv, liksom alla kontakterna med berörda parter som bibliotekstjänst, bokhandeln, Adlibris, som är Bonnierägt. Där vill man ha 20 procent av försäljningen för att ta sig an min ”träfrack”

    Är det så negativt att komma ut på eget förlag, att de stora tidningarna blankt struntar i de böckerna? Slänger dem i papperskorgen eller ger bort dem till administrationspersonalen som gåva.

   Skulle vilja veta. Ska jag fråga Täppas – kanske han vet ...  Hittills har jag fått två positiva omnämnanden på lokal nivå. För det sänder jag över ett blomster. Se här nedan.

   Sensommarhälsning från

   BIRGITTA 

                                                          

JANTELAGEN och JÄNTELAGEN

JANTELAGEN ÄR DEN något som finns eller som kan utplånas? 

Jag vet var den finns. I våran bokhandel, där jag bor. När jag kom och visade upp min debutantbok ”Jag, Helga Gregorius” för innehavaren såg hon ut så här: Kom inte här och tro att du är något.

   Det var  i julbokhandelns dagar 2008 och jag hade tänkt, att där skulle min bok ligga på julklappsbordet. Man skulle vrida och vända på den och kanske köpa den som julklapp.

   Men hon puttade in den på en hylla, som jag själv aldrig tittar åt.

   Nästa dag smög jag in och placerade min bok på julklappsbordet. När jag återigen kom in i bokhandeln hade min bok återtagit sin plats  i bokhyllan.

   Inför min nya bok som heter Träfracken” säger jag till mig själv:

   Tro att du är något. Detta är Jäntelagen och den är skriven och påhittad av Gudun Hjelte.

TANKSPRIDD

ÄR DET NÅGOT man ska skämmas för? Tankarna är någonannanstans där de inte ska vara. Livet blir lite mer äventyrligt än vad som var tänkt; man hamnar på fel plats och har kanske stigit på fel tåg. I min ungdom blev jag omhändertagen av en vänlig korpral som placerade mig i en tältsäng i en kammare som var överfylld med unga soldater som skulle tränas för kriget, om Hitler skulle ta sig över våra gränser. Själv var jag en ”tornsvala” som hade stigit på fel tåg. 

   Tankarna strövar fortfarande omkring uppe i det blå. I natt höll sömnen sig borta, medan tankarna försökte komma på, hur jag ska påbörja min nästa roman. Fast då var jag motsatsen tll tankspridd. Figurer rörde sig fram och tillbaka och jag fick ta till en sömntablett och ytterligare en för att få komma till ro. Romanen  som jag tror att jag ska hinna ro i land,  innan mina dagar är räknade, börjar bli påträngande. Den vill bli av. Det är tankar som rör sig nere på djupet i mitt inre. Tankspidd är jag inte, snarare motsatsen. Det är i vardagen, när jag inte sitter vid datorn, som tankarna svävar omkring.

  Inte alltid är jag närvarande när någon pratar med mig. Jag stirrar vederbörande djupt in i ögonen, medan tankarna flyger omkring uppe i det blå. Men det hänger ihop med vem det är jag pratar med.

   Och skämmas ska jag inte. Det har jag Tomas Tranströmers ord på och det gick till så här:

GRATISBUSS

JAG TOG GRATISBUSSEN till Grafikens hus i Mariefred och skulle titta på Linn Fernström, som nu är det stora namnet. Men henne förstod jag mig inte på. Hennes bilder trängde sig på och gjorde mig illa till mods. Ett rum var emellertid ägnat åt Tomas Tranströmer och konstnären Jan Persson, som har  gjort etsningar av Tranströmers dikter.

   Där blev jag stående framför en av dikterna och vid hmkomsten letade jag igenom min Tranströmerbok och  letade efter den ”tankspridda” dikten. Den fanns inte i min bok och jag kunde inte återge den i minnet. Det är nästan cementrat av allt annat som min hjärna är belamrad med efter många, många år med andra minnesbilder. 

 Men innehållet i dikten hade fastnat

   Dem som inte är tankspridda ska man  gå förbi.

   Det näste innebära att tankspriddhet är något positivt – något att vara glad ät.

   Jag skulle sänt med en trevlig bild men alla mina bilder har försvunnit från datorn och inte bara bilderna ...

 .Med hälsning

Birgitta

KONFLIKTEN

D

en är min egen och ser ut så här: ska  jag skriva eller måla? Bakom mig har jag en bok som heter    "Träfracken". Så länge den inte var avslutad förbjöd jag mig själv att röra vid mina färgtuber. Nu är boken  färdig  – jag  har hämtat ut den från tryckeriet och presenterat den lite varstans.

   Den liknas vid något som kallas deckare och när jag tog tag i den hade jag inte en aning om, vart den skulle ta vägen. Den gick sina egna vägar.

   I min belägenhet och med min ålder är det ingen idé att anlita förläggare. Det var dessutom obekvämt att åka upp till Skellefteå och förläggaren för Ord & Visor som tryckte min förra bok "Jag, Helga Gregorius." Dessutom tror jag, att han ska lägga av.  De stora förlagen brer ut sig och spärrar vägen för småförlagen.

   Nu var det bråttom, så jag vände mig till FÖRFATTARES BOKMASKIN i Stockholm. Där var de snabba och gjorde ett bra jobb. Men när jag skulle betala gjorde jag stora ögon; jag fick en snygg produkt och behövde inte betala en förmögenhet.

Å

 andra sidan måste jag själv klara av marknadsföring, distribution och lagerhållning. Marknadsföringen  går till så här. Så fort jag sticker utanför dörren tar jag med ett exemplar av min bok. Som av en tillfällighet möter jag en och annan bekant, som har läst i lokalbladet att jag kommit ut med en bok. Så den blir jag snabbt av med.

   Kontaktar och sänder iväg exemplar till de stora tidningarnas kultursidor och hoppas på omnämnande. Tänker så här: De kanske inte alls bryr sig om böcker som är utgivna på eget förlag.  De måste anta , att denna bok är usel, eftersom inget förlag vill satsa på den.  Jag har ingen aning om vad DN gjorde med de två exemplar av "Jag, Helga Gregorius", som hamnade på deras kultursida. SvD fick också två ex och sände åter det ena till mig. Dessutom kostade man på mig en intervju.

    Efter avslutat värv behöver jag inte stiga upp i ottan. Jag kan rensa ogräs i trädgården och jag kan plocka fram mina färgtuber och sitta framför staffliet.

   Men tankarna leker med nästa skrivprojekt- Jag har flera stycken och måste plocka ett av dem. Konflikten håller på att vakna till liv: ska jag skriva böcker eller måla tavlor?. Med den får jag leva och ett sämre liv kan man ha.

D

etta står att läsa på baksidan i Träfracken:

I flera år har allt varit som vanligt för två familjer som råkat bli grannar i sina sommarstugor ute vid havet. Den ena familjen har en blomstrande trädgård och ett rymligt sommarhus, den andra får hålla till godo med ett kyffe och en öde tomt med några enstaka tallar. Det händer att de kommer över till varandra på en kopp kaffe, när det faller sig.

   Men en av männen försvinner. Han dör på en alptopp i Schweiz och kommer hem i träfrack.

   Relationerna förändras. Sådant som varit dolt kommer upp i ljuset. En rosenhäck raseras. Plankor samlas på hög för att skilja de två tomterna åt. Det som varit vänskap har förvandlats till något helt annat.

   En vacker dag försvinner även den andre mannen. Rykten går, den andre mannen har ägnat sig åt konstsvindlerier i stor skala.

   Ute vid sommarhavet dröjer sig de två kvinnorna kvar en lång bit in på hösten. De vet inte, hur de ska förhålla sig till varandra. Deras tomter skiljs inte längre åt av en rosenhäck, och något plank har inte blivit rest för att avgränsa insynen från ena eller andra hållet. Men de två har sina utsiktspunkter, varifrån de bevakar varandra. Är det så att den ena eller andra har ett gömställe, där hon har den försvunne mannen i gott förvar?"

D

etta inlägg kan man kalla för marknadsföring Vad tycker du? Sänd mig ett e-mail under adressen : b.linden@glocalnet.net.

Med hälsning och bild på boken.

BIRGITTA

TIDEN en tung kappsäck

TIDEN som  tung kappsäck

Jag blir nervös av allt jag inte hinner. Vaknar på morgonen och tar tag i almanackan. Vad är det som ska uträttas i dag, tänker igenom vad jag bör göra och det jag måste ta itu med.

   Blanketter med räkningar som måste iväg i slutet på månaden. Sist  drabbades jag av inkasso . En faktura hade hamnat vid sidan om, och betalningen  blev en månad försenad. Hur var det  – borde inte socialen kopplas in och hjälpa mig? Man månade om mig …

   Den här månaden fattas där en blankett för plusgiro.  Måste jag  likt förra gången det blev aktuellt fara in till stan och leta reda på den postexpedition som tillhandhåller dessa blanketter. Senaste gången var det på Sveavägen. Tiden som går åt för att utföra denna enkla  handling  tar en och en halv timma.

   Min tanke går till postchefen – han har högre lön än landets statsminister.

   Men nu har det skett en ändring - min bank  i Saltsjöbaden tillhandhöll den nödvändiga blanketten.

   Uppstigen kastar jag en blick ut genom fönstret och ser penséerna som står ute i trädgården och väntar på att bli planterade. Låter regnet vattna dem.

Borde jag inte ha mejlat min grafiske formgivare, som hjälper mig att formatera ett manus, som tryckeriet väntar på. Jag har stökat om i mitt manus. Det ger henne mer arbete. I morgon ska jag åka in till stan för att lämna texten till bokomslaget  för min kommande roman. Kan jag stoppa in det på "stickan" och  hoppas att  tryckeriet kan läsa av den nya bilden? Sist fick jag bakläxa på den. Våra olika program kunde inte koordineras.

   Datorn tar minst hälften av min tid. När den konstrar tar det halva dagen, innan jag kommer på knepet för att få den på bättre humör. Men den är min bästa vän.

Deklarationen – skatteverket vill att jag ska besvara frågor om momsen. Om den kan jag ingenting. Jag ringer sonen.

Ljud kan göra mig hysterisk. Har jag övernattande gäster måste jag stänga in mig i köket på morgonen. De knackar försiktigt på  dörren för att jag inte ska hoppa högt i luften, när de oförhappandes dyker upp i mitt kök.

Plågas av TV:n s alla ginglar och ljudplågor. En programledare förser jag med epitetet "Ljudhoran". Rent förbannad blir jag  av musik som åtföljer intervjun som jag gärna vill höra.

Jag kollar den tid som jag just denna dag förfogar över. Blanketten måste hämtas och mejlet måste sändas, besöket på äldreboendet skjuter jag på till nästa dag, men då måste jag först  kolla, hur det ser ut i almanackan.

Tiden är den tunga kappsäck som hänger på min rygg.

Det händer, att jag lyfter bort den och seglar iväg som på ett moln. Denna ljuva tid kommer snart att inträffa, inbillar jag mig. När allt blir klart med formatering och tryckeri, och jag har en färdig bok att hålla i handen.

Detta är ett kåseri som blivit försenat. Min nya roman Träfracken har kommit från tryckeriet. Om den skriver jag nästan gång.

Med de bästa  hälsningar från

Birgitta

FELICIA och LILLY

FELICIA och LILLY

Början på ett nytt år

Hela Sverige vaknade en morgon och fick höra talas om boken "Felicia försvann". Den är skriven av Felicia Feldt,  ett av Anna Wahlgrens åtta barn (eller var de nio?)några med olika fäder. Med  "Barnaboken" blev Anna Wahlgren en ikon på barnuppfostran. Den kom ut på 80-talet under förra århundradet.
   Om sin mor skriver Felicia Feldt:
   "Så här hade vi det". I boken tar  hon heder och ära av sin mor. Boken genomsyras av hat och inget tal om försoning. Svart står mot mitt och det mesta är svart. Avsikten tycks vara att peta ner modern från den piedestal hon hamnat på med sin bok om hur man skulle fostra sina barn.
   Jag har inte läst den. Jag tror jag skulle må illa.

Ytterligare en kvinna har fått sitt liv genomlyst. I dramat "Hinsehäxan" i TV skildras Lillemor Östlins liv. Som ung småbarnsmor fick hon besök av hyresvärden. Om han inte fick sina hyrespengar följande dag, skulle familjen vräkas. Hon gick  ut på gatan och klev in i en bil. Sen fortsatte hon sitt liv som prostituerad. Hon är intimt förknippad med dåvarande justitieministern Lennart Geijer, som värnade om sin väninna.
   Om henne har det gått att göra ett fängslande drama.
   – Så där var det ju inte, säger hon efter att själv ha sett dramatiseringen. Där fanns ingen "glamour". Hon lyckades flera gånger fly från fängelset efter att ha deltagit i flera kriminella gärningar. Efter varje rymning återgick hon till sina brottsliga kompisar. Några andra hade hon inte. Ministern ingrep emellanåt och hjälpte henne ur knipan.
   Vad gäller Felicias roman, bör man inte skilja på sak och person? Är paret Myrdals insatser värdelösa efter sonen Jans avslöjanden. Signaturen "Slas" var ingen snäll pappa och i Jan Gyllenhammars krisstallkronor fanns det sprickor.
   Föräldrar är när allt kommer omkring bara människor. Alla har vi någon gång burit oss illa åt. Vi mår inte alltid så bra, när vi ser tillbaka på vårt liv. Där finns ju sprickor ...

Egentligen handlar berättelserna om Felicia och Lilly om tillgången till pengar eller tvärtom. Anna Wahlgren var, om jag inte minns fel dotter till en storbyggmästare, och sådana brukar lämna pengar efter sig i arv. Hon bodde i en stor lägenhet och kunde ibland sticka iväg på egen hand. Antagligen hade hon tillgång till "a room of her own", där hon i lugn och ro kunde skriva sin barnabok. Lillemor Östlin var medellös och prostituerade sig för att kunna försörja sin familj.

Jag har  ägnat mig åt ett tankeexperiment; jag låter de två byta plats. Anna  har inga pengar till hyran och måste försörja familjen genom att prostituera sig, medan Lillemor flyttar in i den stora våningen och skriver om sitt liv. Här finns stoff till nya dramer, och man kan undra: hur ska det nu gå för dem?
   Jag tror det kommer att gå bra. Båda har kraft och energi, de är kreativa och disciplinerade.
Framför allt det senare.
   Man snyter inte romaner ur näsan. Jag har själv prövat på och finputsar just nu ett nytt manuskript. För fyra år sen gav jag ut romanen "Jag, Helga Gregorius". I likhet med Kerstin Ekman gav  jag mig på en ikon, Hjalmar Söderberg. Det gör man inte ostraffat. Kerstin Ekman fick också smäll på fingrarna. Detta skrivs utan annan jämförelse.

Det har blivit ett stort glapp sen jag senast skrev på min blogg. Men jag har ålagt mig stor disciplin och förbjudit mig själv att ägna mig åt andra aktiviteter än författeriet. De viktiga sociala kontakterna har jag hållit fast vid. Utan sådana förlorar livet sin mening.

Slut för i dag men jag vill gärna börja det nya året med bilden på ett nytt litet barn i vår familj.
Här är lilla "Tindra", så liten att hon ännu inte kan tindra med sina ögon ...
Med goda hälsningar för det nya året från

BIRGITTA

  

                                                                                     
                                                                                              

  
.