PALME OCH JAG

TOKIGA  CHARLIE

SKULLE VI TVÅ haft ett förflutet tillsammans? Det låg lite i en utkant och så här begav det sig.

Jag skulle med bussen resa ner till lilla Kärringe i utkanten av Ljungby. Min mor hade insjuknat och jag var tvungen att hoppa av en kvinnokonferens med Folk och Försvar. Bussen var fullpackad och bara en plats ledig. Jag klev på och förstod strax varför ingen intagit just den platsen. Bredvid mig satt en karl som var lite galen. Under hela resan underhöll han mig med sitt hat till landets statminister Olof Palme. Han berättade hur han var ständig gäst på amerikanska ambassaden, där han ställde sina tjänster till förfogande. Vad de bestod av framgick inte av hans berättelser. Han var med andra ord en betydelsefull person.

    Medan han pratade på utvecklade han sitt hat till landets statsminister. Ögonen glödde på  honom .

    Återresan upprepade sig. Endast en bussplats stod till mitt förfogande när jag klev på i Ljungby. Även här glödde ögonen av hat på mannen bredvid mig i bussen. Jag fick återuppleva besöken på amerikanska ambassaden. I en paus under bussresan kom en av de andra passagerarna fram till mig och berättade att mannen omtalat för övriga passagerare, att han och jag var förlovade.

   Vid den här tidpunkten hade familjen Palme i sitt radhus blivit utsatt för hotelser. Vid hemkomsten kontaktade jag S Å Hjälmroth, försvarsdepartementet och berättade om mina upplevelser på bussresan.

   Någon månad senare var jag på väg upp till Storlien för att delta i Folk och Försvars årliga Storlien-konferens. Jag satt i vagnen med konferensens generalsekreterare och övriga dignitärer. Mitt ibland oss fanns en tystlåten man, som inte sa ett knäpp under hela resan och inte presenterade han sig eller också hade jag tappat bort honom under själv presentationen.

   Ändå var mannen fullt upptagen med att lyssna. Det var som om öronen stod rakt ut från hans huvud, och hans blickar vandrade från den ena till den andra. Vid framkomsten förhörde jag mig ;  Vem var den tystlåtne mannen och fick till svar: det är landets Säpochef P G Vinge.

   Jag kontaktade honom och berättade om bussresan och mannen som hatade Olof Palme:

   Han behövde inte lång betänketid förrän han svarade:

–      Det måste ha varit tokiga Charlie.

HATET PÅ SIDENVÄGEN

ÅTSKILLIGA ÅR SENARE var jag på långresa på Sidenvägen, Med oss fanns två svenska entreprenörer som valt att lämna Sverige för att undkomma den svenska beskattningen av framgångsrika entreprenörer.

   Plötsligt uttalade sig en av männen och sa rakt ut:

–      Jag hatar Olof Palme.

   Ingenting mer blev sagt

   Det kliar nu långt senare i min journalistsjäl:

 Varför gav jag mig inte på honom eller hans kollega, som också hörde till kategorin utvandrad entreprenör – dvs det gjorde jag men ingen av dem ville återge sina upplevelser. Den ene bodde i Monaco, den andre i Spanien.

   Inte heller jag tyckte som Mona Sahlin, att det var häftigt att betala skatt. På min lilla skitlön var jag sambeskattad med min man. Det var inte mycket jag fick behålla.

ETT PORTRÄTT FÖRSVINNER

JAG SKA INTE sticka under stol med att jag inte var någon vän av Olof Palme. En dag när jag kom in på mitt postkontor – det var på den tiden, då vi fortfarande hade riktiga postkontor. På väggen fanns ett stort porträtt av Olof Palme. Det smakade diktatur.

   Oresonligt arg mötte jag olika representanter för Sveriges kvinnoorganisationer, bland dem

den karismatiska, socialdemokratiska riksdagsledamoten Nancy Eriksson. Högljutt berättade jag om upplevelsen på mitt postkontor.

Hon betraktade mig tyst, sen sa hon:

– Jag håller med dig.

Nästa gång jag kom in på mitt postkontor var porträttet borta.

FULT ATT TJÄNA PENGAR

INTE MÅNGA SKRIBENTER har ägnat stort intresse åt Palmes inställning till entreprenörskap? Man kan få intrycket att han inte brydde sig ett dugg om vad hans finansministrar höll på med. Den gängse uppfatningen var, att det var fult att tjäna pengar … …det fick inte minst en av hans ministrar erfara.

TIDEN GÅR

OCH DET KONSTIGA är att numera rusar den iväg. Själv hänger jag med med av farten bultande hjärta, Och det händer, att jag faktiskt hinner med en hel del.

   Som att skriva en blog och fundera på den roman som jag tror ska komma efter ”Jag, Helga Gregorius” och ”Träfracken”.

   Finns det inte något som säger att Gud är de dårars beskyddare …

   Fast min dator har pajat och tagit med sig alla mina fotografier utom ett enda. Här är det

Med sensommarhälsning från färjan på väg från Visingsö till Gränna.

BIRGITTA

om CIVILKURAGE och BOKBORD

BOKBORDET 19:e augusti

I GOD TID hade jag jagat kulturförvaltningen för att få ett bokbord på Drottninggatan den 19:e aug. Det funkade. Jag och Wivianne Runske dukade upp försedda med paraplyer och plastskynken, som aldrig behövde användas. Vi hade fått en fin placering strax utanför Centralbadet, där PO Enquist med stora skaror åhörare utvecklade sin syn på Strindberg och sitt eget drama Tribadernas natt. Jag stod en stund i utkanten, där jag varken hörde eller såg …

   Skaror strömmade förbi vårt bord och i ett nafs försvann mina två exemplar av ”Jag, Helga Gregorius”. Två glada unga kvinnor föll för min nya roman ” Träfracken” och en av dem bläddrade runt och började med  högläsning.  Många stannade till och fastnade för rubriken på min bok och kommenterade den: ”Dit ska vi alla vandra … ”.

   Så kom där en man med exotiskt utseende och ett mycket svenskklingande efternamn och talade om att han älskade rosor. Han bredde ut sina armar för att demonstrera sin kärlek till detta blomster. Som yrkesman ägnade han sig åt healing, enligt vad  han själv berättade. En kvinna kom och assisterade honom och framför mig utförde de ett slags pantomim, Vad den gick ut på missade jag, det var för mycket surr runtom.

   Men åtskilliga i min bekantskapskrets kunde inte hitta mig bland alla borden. Kulturförvaltningen hade tappat bort mitt namn och jag fanns inte med på deltagarförteckningen. Ett minus i min marknadsföring – den måste jag som egen förläggare själv svara för. Men jag lyckades ändå sälja sex ” träfrackar ”. Med tanke på konkurrensen blev det ett gott betyg …

  

MAN PUCKLAR PÅ LAMBERTZ

DÄR SATT HAN mitt i debattforum på TV och vidhöll, att bevisningen i fallet Sture Bergvall f d  Thomas Quick hade brister, trots att denne friats av Högsta domstolen i tre av mordfallen. Vilket ben står Lambertz på? undrade experterna med Silbersky i täten: han har ingen talan i synnerhet som han är f d justitiekansler, och numera i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen.

   Lambertz svävade emellertid inte på målet och menade att man kunde  stå på vilket ben som helst när det enda man vill komma åt  är  SANNINGEN.

   Civilkurage är ett ord som ligger nära till hands.  

   Alla experter och övriga var samstämmiga i omdömet; han var berömvärd som vågade ställa upp i sammanhanget, men omdömet?

   Själv håller jag tummarna för honom ...

20-ÅRSJUBILEUM

”SKRIVLUSTAN”, vår lilla skrivarcirkel, är inne på sitt 20:e år sen starten 1992. Minst tre av deltagarna har gett ut böcker med hjälp av förläggare. Vår förste ordförande var författaren Björn Juhlén, som emellertid avled under förra året. Han var chefredaktör för den litterära tidskriften Parnass, som i dag har Catharina Söderbergh på chefsposten. I senaste numret tecknas  porträtt av framstående kvinnliga nordiska författare.

   Parnass hade eget bokbord och hälsade på oss. De ville köpa min bok om Helga, Eftersom mina 2 exemplar redan hade gått åt har jag sänt tidskriften ett exemplar.

   Stark konkurrens hade Wivianne och jag av omgivande bokbord. Det ena ville sälja från egna bokhyllor, som till övervägande del bestod av konst. På andra sidan sålde man Swedenborg , och där var trängseln stor.

IDROTT, idrott, idrott

OCH GAYGALOR ,,,

   Man stänger av gator och drar in bussar. Två gånger har jag råkat illa ut. Nu var det simtävling på gång. Tvåan som går från Slussen och inåt stan stannade där den skulle men framtill stod det ”går ej i trafik”.

   Om detta hade jag inte läst i tidningen. Men efter att ha råkat illa ut vid Gay-festivalen började jag ta mig fram till fots längs hela stadsgårdskajen och bort till Karl X11:s torg, där kom en tvåa som tog mig till Norrmalmstorg, Till fots fick jag ta mig till Nybroplan, där jag skulle invänta 69:an för att ta mig till Berwaldhallen. Den syntes inte till så jag tog en sjua till Djurgårdsbron för att invänta 69:an. Parksoffan var fylld med pensionärer, mer eller mindre handikappade som liksom jag väntade på 69:an. Den kommer om en kvart stod det på informationen. Jag som ville delta i introduktionen tog mig till fots bort till konserthuset, där jag dock redan hade missat introduktionen.

   Eriksssons kammarkör var underbar och från min plats kunde jag se, hur kören, knäppte med fingrarna för att komplettera sången från struparna. Det var helt fantastiskt. Sen klagade jag på Tjajkovski – det blev bara panpang och bombom.

   Men det var ju krig mellan Frankrike och Ryssland som kompositören beskrivit med sin musik. Den introduktionen hade jag missat. Den fick jag beskriven av mina medpassagerare, tacksamma för att jag uppenbarat mig. Det var jag som hade biljetterna.

   Ve alla idrottsengagemang och gaygalor som stänger av kommunikationen för oss vanliga fotgängare. Vi räknas inte.

HÄR SÄTTER JAG PUNKT

En bild från Drottninggatan 29:e aug.

Sensommarhälsning

BIRGITTA