beslut fattat

Nu är det gjort – mitt manuskript är omvandlat till en tryckt bok. Det kan jag tacka Johan Gutenberg för, han som på 1400-talet uppfann boktryckarkonsten. Men min rusiga lycka omvandlades snabbt och jag drabbades av ruelse: vad har jag gjort?

   U p a. Det kan uttolkas som ”utan personligt ansvar”, men manuskriptet är jag ensam ansvarig för, endast prövat på två mig närstående personer. Ändå hade jag en pålitlig förläggare att vända mig till – Göran Lundin, förläggaren till Ord & Visor i Skellefteå. Han var intresserad och hade läst mitt manuskript. Men nu var det bråttom och jag ville sitta på Drottninggatans bokbord den 16:e aug och sälja boken, som jag har döpt till ”Drömflicka på fallrepet”.

   – Det är semestertider nu, sa han, det hinner vi inte med.

   Så jag fattade ett snabbt beslut och vände mig till Författares bokmaskin. Där hade de också bråttom.

   – Manuskriptet med bilder för omslaget måste vi ha senast klockan 10 den 10:e juni, meddelade Ann på Bokmaskinen. Barnbarnet Lisa hade försett mig med bild för bokens framsida och själv hade jag en akvarell för baksidan.  De skulle nu scannas över till manuskriptet.

   Då hände det som inte fick hända.

   Två dagar innan materialet skulle sändas över till Bokmaskinen pajade min scanner. Jag skyfflades in och ut ur stadens butiker för att inhandla den scanner min dator  ville samarbeta med, sen kallade jag på Peter, min trogne hantlangare med sitt enorma datorkunnande.

– Jag kan komma över i morgon, meddelade han. Hur dags vill du att jag ska komma?

   – Hur tidigt som helst …

   Kl halv åtta på morgonen fanns Peter på plats och kl

10 satt jag hos Författares Bokmaskin med allt materialet. Nu hade jag löpt linan ut.

   Alea jacta est  – tärningen är kastad. Jag kände mig likt Julius Caesar, när han hade gått över floden Rubicon.

DAG har lagts till dag, och bokbordet blev en intrressant upplevelse med en jämn ström med besökare som vände och vred på min bok och beundrade drömflickan påomslaget. Några journalister och fotografer synes inte till. Men vi hade konkurrens med alla som trängdes i

Kungsträdgården för att hylla hemkommande stjärnor från OS-olympiaden.. Boken om Drömflickan  har jag förträngt  och frågart mig själv med jämna mellanrum: vad är det nu jag har känt ruelse över?

   Så har ruelsen varit på plats igen.

   Och till detta: boken håller på att dödförklaras och boktryckarkonsten är blott och bart en parentes kring något som var en gång. Den är på väg att efterträdas av  sociala medier som Facebook, Twitter, instagram och Pokémon go.

   Den som just har producerat en nytryckt bok känner av historiens vingslag, som säger, att man är gammal och förlegad. Som på trots slår jag mig ner i min Ikea-fåtölj  och fortsätter att läsa Bertil Torekulls bok ”Att dansa med vargar”. Den handlar om envigen mellan maktens män och medierna. Det händer dock att man trycker en och annan varg till sitt hjärta som smålänningen från Älmhult.

    Vad var det nu jag hade förträngt och kände ruelse över?

Birgitta

författare till böckernäa

Drömflicka på fallrepet

Träfracken

Jag, Helga Gregorius

 CCRFDH

att fatta beslut

Att fatta beslut

Nu är det gjort – mitt manuskript är omvandlat till en tryckt bok. Det kan jag tacka Johan Gutenberg för, han som på 1400-talet uppfann boktryckarkonsten. Men min rusiga lycka omvandlades snabbt och jag drabbades av ruelse: vad har jag gjort?

   U p a. Det kan uttolkas som ”utan personligt ansvar”, men manuskriptet är jag ensam ansvarig för, endast prövat på två närstående personer. Ändå hade jag en pålitlig förläggare att vända mig till – Göran Lundin, förläggaren till Ord & Visor i Skellefteå. Han var intresserad och hade läst mitt manuskript. Men nu var det bråttom och jag ville sitta på Drottninggatans bokbord den 16:e aug och sälja boken, som jag har döpt till ”Drömflicka på fallrepet”.

   – Det är semestertider nu, sa han, det hinner vi inte med.

   Så jag fattade ett snabbt beslut och vände mig till Författares bokmaskin. Där hade de också bråttom.

   – Manuskriptet med bilder för omslaget måste vi ha senast klockan 10 den 10:e juni, meddelade Ann på Bokmaskinen. Barnbarnet Lisa hade försett mig med bild för bokens framsida och själv hade jag en akvarell för baksidan.  De skulle nu scannas över till manuskriptet.

   Då hände det som inte fick hända.

   Två dagar innan materialet skulle sändas över till Bokmaskinen pajade min scanner. Jag skyfflades in och ut ur stadens butiker för att inhandla den scanner min dator  ville samarbeta med, sen kallade jag på Peter, min trogne hantlangare med sitt enorma datorkunnande.

– Jag kan komma över i morgon, meddelade han. Hur dags vill du att jag ska komma?

   – Hur tidigt som helst …

   Kl halv åtta på morgonen fanns Peter på plats och kl 10 satt jag hos Författares Bokmaskin med allt materialet. Nu hade jag löpt linan ut.

   Alea jacta est  – tärningen är kastad. Jag kände mig likt Julius Caesar, när han hade gått över floden Rubicon.

DAG har lagts till dag, och idag är det bara någon vecka kvar till den där augustidagen, då jag ska bekantgöra, att jag har gett ut boken om en drömflicka. Den har jag t o m förträngt och frågart mig själv med jämna mellanrum: vad är det nu jag har känt ruelse över?

   Så har  ruelsen varit på plats igen.

   Och till detta: boken håller på att dödförklaras och boktryckarkonsten är blott och bart en parentes kring något som var en gång. Den är på väg att efterträdas av  sociala medier som Facebook, Twitter, instagram och Pokémon go.

   Den som just har producerat en nytryckt bok känner av historiens vingslag, so säger, att man är gammal och förlegad. Som på trots slår jag mig ner i min Ikea-fåtölj  och fortsätter att läsa Bertil Torekulls bok ”Att dansa med vargar”. Den handlar om envigen mellan maktens män och medierna.

    Vad var det nu jag hade förträngt och kände ruelse över?

Välkomna till bokbordet den 16:e aug. Jag och Wivianne Runske sitter nära Centralbadet!

Birgitta

författare till Drömflicka på fallrepet

Träfracken

Jag, Helga Gregorius

tankar för dagen

TANKAR FÖR DAGEN

      I TVÅ ÅR har jag haft en vilopaus från skrivandet på min blogg  ”Iutkanten”. Inte heller har jag stått i köket och försökt göra vackra bilder vid mitt staffli. Men vilat mig har jag inte. Vid datorn har jag åstadkommit ett nytt manuskript och det har tagit sin tid.

   Det vet varje författare – ska man komma någonstans är det bara att vara uthållig. Dagar då hjärnan är tom och liksom urholkad sitter man ändå på plats vid datorns tangentbord. Det är som om själva hamrandet på tangenterna är inspirerande och sätter fart på hjärncellerna. Det kan ge utdelning.

   Tiden flyger i väg, man glömmer att äta och ställer klockan på ringning för att inte försumma allt annat som måste skötas.  

   Så till saken, vad gör kreativa människor med det de åstadkommit.

Somligt hamnar i soptunnan och så kan jag också göra, gå till soptunnan.

Men därifrån till beslut

 Tre års förspilld möda.

   Än sen …

   Man är som ett dammkorn i vinden, snart borta.

Tidspillan

I DESSA DAGAR, då jag ännu inte behöver oroa mig över förspilld tid, kastar jag ofta en blick på klockan. Jag häpnar –  är hon inte mer! Jag har mängder med tid till mitt förfogande. Tid som jag tidigare förbrukat vid datorn för att få till ett manuskript.

   Staffliet står återigen på plats i köket. Akryltuberna har klibbat ihop. Jag klämmer och klämmer, men ingen färg pruttar fram ur tubmynningarna. Fast oljefärgerna står åter till tjänst och jag sätter igång.

   Det är nästan som att vara en nybörjare. Jag klickar ut färgerna i tur och ordning längs kanterna på paletten. En röd klick och en ultramarinblå. Lite obränd umbra och ett par klickar med vitt. Så sätter jag igång, men det går inte så bra. Jag kan inte hantera penslarna. Ett penselskaft hamnar mitt i den röda färgklicken och ett par av mina fingrar har fått ultramarinblåa fläckar.

   Med terpentin hyfsar jag både penselskaftet och fingrarna.   

   Skärp dej, säger jag till mig själv.

   Fram emot kvällningen har jag framför mig en målning med några klippblock

   Jag tycker den duger att hänga ut på bloggen

Om mutor

EN KVINNLIG RIKSDAGSLEDAMOT avslöjar, att hon inte tillbringat en enda dag i riksdagen sedan september 2015 I denna egenskap har hon i nio månader hittills uppburit en månadslön på 62000 kronor. TV tycker, att detta är en nyhet som ska förmedlas till svenska folket. Man kontaktar henne och vill intervjua.

   Men hon ställer krav.

    Ska hon ställa sig till förfogande kräver hon, att den äger rum i den massagesalong, där hon numera bedriver yrkesmässig verksamhet.

    – Det är ju så man gör, säger hon.

   Något olagligt har hon inte gjort sig skyldig till. Det är hon medveten om. Hennes yttrande kan man tolka efter eget eget gottfinnande Vi har 349 riksdagsledamöter. Är hon inte är ensam om att nyttja lagen på liknande sätt är det dags för en snabb ändring av författningen. Vi har dessutom ett för stort antal ledamöter i förhållande till landets befolkningsmängd. Om detta har det motionerats.

Jantelagen

Du ska inte tro, att du är något, inte ens om du nått topparna inom svensk regering.

     Själv skulle jag likt åklagaren vara benägen att lägga ner åtalet mot utrikesminister Margot Wallström och inte heller besvära försvarsminister Peter Hultqvist med hans sätt att lösa   sitt bostadsproblem.   

   Vad är moral och vad är omoral?

   Jag grubblar över frågan …

Humlesurr

Jag grubblar också över de torra markerna. Våren har flugit förbi och vi har sommarvärme Jag sitter vid ett öppet fönster och vill i lugn och ro  läsa en bok. En humla brummar ilsket. Den kan inte hitta vägen till det öppna fönstret. Jag lyssnar till humlan som plötsligt tystnar. Har den fått hjärtslag? Men den tar nya krafter och är ännu vredare, slocknar igen och brusar upp på nytt. Humlan och inte boken lägger beslag på min uppmärksamhet. Sakta smyger jag mig bakom den, föser den försiktigt längs fönsterraden och fram till det öppna fönstret. I vild yra vimlar den ut i den fria rymden. 

Med sommarhälsninghälsnin¨g från

Birgitta