JANTELAGEN ÄR DEN något som finns eller som kan utplånas?
Jag vet var den finns. I våran bokhandel, där jag bor. När jag kom och visade upp min debutantbok ”Jag, Helga Gregorius” för innehavaren såg hon ut så här: Kom inte här och tro att du är något.
Det var i julbokhandelns dagar 2008 och jag hade tänkt, att där skulle min bok ligga på julklappsbordet. Man skulle vrida och vända på den och kanske köpa den som julklapp.
Men hon puttade in den på en hylla, som jag själv aldrig tittar åt.
Nästa dag smög jag in och placerade min bok på julklappsbordet. När jag återigen kom in i bokhandeln hade min bok återtagit sin plats i bokhyllan.
Inför min nya bok som heter Träfracken” säger jag till mig själv:
Tro att du är något. Detta är Jäntelagen och den är skriven och påhittad av Gudun Hjelte.
TANKSPRIDD
ÄR DET NÅGOT man ska skämmas för? Tankarna är någonannanstans där de inte ska vara. Livet blir lite mer äventyrligt än vad som var tänkt; man hamnar på fel plats och har kanske stigit på fel tåg. I min ungdom blev jag omhändertagen av en vänlig korpral som placerade mig i en tältsäng i en kammare som var överfylld med unga soldater som skulle tränas för kriget, om Hitler skulle ta sig över våra gränser. Själv var jag en ”tornsvala” som hade stigit på fel tåg.
Tankarna strövar fortfarande omkring uppe i det blå. I natt höll sömnen sig borta, medan tankarna försökte komma på, hur jag ska påbörja min nästa roman. Fast då var jag motsatsen tll tankspridd. Figurer rörde sig fram och tillbaka och jag fick ta till en sömntablett och ytterligare en för att få komma till ro. Romanen som jag tror att jag ska hinna ro i land, innan mina dagar är räknade, börjar bli påträngande. Den vill bli av. Det är tankar som rör sig nere på djupet i mitt inre. Tankspidd är jag inte, snarare motsatsen. Det är i vardagen, när jag inte sitter vid datorn, som tankarna svävar omkring.
Inte alltid är jag närvarande när någon pratar med mig. Jag stirrar vederbörande djupt in i ögonen, medan tankarna flyger omkring uppe i det blå. Men det hänger ihop med vem det är jag pratar med.
Och skämmas ska jag inte. Det har jag Tomas Tranströmers ord på och det gick till så här:
GRATISBUSS
JAG TOG GRATISBUSSEN till Grafikens hus i Mariefred och skulle titta på Linn Fernström, som nu är det stora namnet. Men henne förstod jag mig inte på. Hennes bilder trängde sig på och gjorde mig illa till mods. Ett rum var emellertid ägnat åt Tomas Tranströmer och konstnären Jan Persson, som har gjort etsningar av Tranströmers dikter.
Där blev jag stående framför en av dikterna och vid hmkomsten letade jag igenom min Tranströmerbok och letade efter den ”tankspridda” dikten. Den fanns inte i min bok och jag kunde inte återge den i minnet. Det är nästan cementrat av allt annat som min hjärna är belamrad med efter många, många år med andra minnesbilder.
Men innehållet i dikten hade fastnat
Dem som inte är tankspridda ska man gå förbi.
Det näste innebära att tankspriddhet är något positivt – något att vara glad ät.
Jag skulle sänt med en trevlig bild men alla mina bilder har försvunnit från datorn och inte bara bilderna ...
.Med hälsning
Birgitta
