VID BOKBORDET

Dagen innan jag skulle sitta vid världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm tillbringade jag vid mitt staffli där jag försökte kopiera Franc Snyders l600-talstavla Fox and Cat. Gripen av storhetsvansinne alltså.

   Jag fick till en räv med lite för lång kropp och en ännu längre svans, bakgrunden blev lite flammig och jag sa mig själv att denna målning är att betrakta som en skiss  I nästa försök ska räven få rätta proportioner ...
   Sömnen uteblev. Huvudet var fyllt med tankar på det romanprojekt som har börjat härja och fylla mina sömnlösa nätter.
Så till världens längsta bokbord. Allting fungerade perfekt. Wivianne och jag hade fått ett eget bord centralt placerat framför  Centralbadet på Drottninggatan. Bredvid oss hade vi Swedenborgsällskapet och där samlades mängder med kunder, de stod i kö. Dit hittade också dagens fotograf. Objektivet brydde sig inte om oss som satt strax bredvid. Hos oss blev det lite mer tunnsått med besökare men för varje bok vi fick släppa ifrån oss log vi lyckligt mot varandra.

 Spännande möten. Inte långt från oss stod Anna Karin Palm, som fått mycket beröm för sin nya bok "Snöängel". Vi bytte böcker hon och jag och enbart titeln på  hennes bok sätter igång min fantasi. Jag ser fram mot en intressant bekantskap.  Om min egen bok Träfracken  sa en av mina besökare: "Träfracken vill jag inte stifta bekantskap med. Det är för tidigt."Den handlar om konsekvenserna av att en man kommer hem i kista och hans änka kastar sig in i nya äventyr. Av Wivianne fick jag  hennes senaste bok "Ett olivträd på Ithaka". Den ser jag fram mot att läsa.
   Jag bytte böcker också med Anders Björnsson, som skrivit "Den uppskjutna debuten" och Ludvig Rasmussons "Åldersupproret",  två titlar som verkar provocerande på mig.
Trevligt, trevligt – vem kommer stegande om inte Göran Lundin, förläggaren för Ord &Visor, som satsade på min första bok "Jag Helga Gregorius". Han är ju något av en visionär, som kartlägger det norrländska litterära arvet. Nu ska han hjälpa till att saluföra min Träfrack, det tackar jag för.
Inne på centralbadet framträdde flera författare med föreläsningar inför fullsatt publik. Jag och Wivianne ägnade oss mest åt att uppsöka restaurangens toalett, vänligt bemötta av personalen som hälsade oss varmt välkomna ...
   Vem hade eget bokbord inne i centralbadets trädgård om inte Thomas Bodström. Hans senaste bok "Populisten" har fått goda recensioner. Här hade han fått ett eget ensamt bord, och jag undrar om han inte  hade lite tråkigt. Eller skämdes han en aning över sin övermaga placering.  Övermaga? Han satt där  i all rättmätighet eftersom han själv nyligen hade talat till publiken om sitt eget författarskap. Så var det ju, Jag tyckte  han såg lite blyg ut. Om honom vet jag inte mycket mer än att han jagats av elaka journalister och mediemän. Avundsjuka måhända. Lite nyfiken blev jag på hans bok "Populisten" men det får bli bibliotekslån.
Sänder över en bild av Wivianne vid bokbordet.
Augustihälsning från
BIRGITTA

SvD AUTOMATSVAR

Nu är det bråttom; Bokbordet på Drottninggatan under Stockholms kulturfestival dukas upp den 18:e  augusti och även i år sitter jag med och marknadsför mina två böcker, "Jag, Helga Gregorius" och "Träfracken", som kom ut förra året.
   Jag har haft lite  för bråttom och då blir det ibland fel. Jag har bl a spritt upptiften att bokbordet är på plats den 19 aug. Glöm det och besök bokbordet den 18:e.  Tiden räcker aldrig till för oss som är pensionärer. Eller som vi hellre kallar oss – "veteraner", ett ord som säger något annat än att den som skriver har blivit gammal. Det pekar liksom  på all den erfarenhet som vi besitter. Av den har vi blivit klokare och mer besinningsfulla. Åtminstone är det vad vi tror.
Förra året tappade kulturförvaltningen bort mitt namn i förteckningen över deltagarna,  jag klagade och man skyllde på korrekturläsarna.  Med "Träfracken" sällar jag mig till gruppen som ger ut böcker på eget förlag. Dem bryr sig kultureliten inte om. Vi är så många som skriver och författar,  journalister är hårt trängda och utrymmet krymper för sådant som är viktigare. Skönt att kunna slippa åtminstone den här målgruppen, som inte når fram till förlagen. Det är väl så man resonerar. Sant är dock att Bonniers en gång för länge sen missade Astrid Lindgren och  om jag inte minns fel så blev Harry Potter refuserad när hon försökte ge ut ett manuskript under pseudonym.
   Men vi som måste marknadsföra oss själva,  hur bär vi oss åt? Placerar oss  t ex vid bokbordet och hoppas att kulturförvaltningen sköter sitt.  Ständigt är vi på jakt efter något som effektivt ska få omvärlden att få koll på oss. Det är ju inte gratis att låta ett tryckeri ta över själva tryckeriprocessen. Själv blev jag okåtkomlig förra året. Jag knäckte knäskålen och  fick hålla mig inomhus mest pga mängder med snömassor framför ytterdörren. Så gick det med den marknadsföringen.
Nu håller jag på att tappa förtroendet för SvD,  mitt  husorgan sen några år. Man snobbar med långa vetenskapligt högt förankrade artiklar med meningar som man måste läsa två gånger och ändå inte förstår. Dessutom – jag mailade till  förre kulturchefen Schueler, som skrev ett intressant inlägg om boken "Förortshat". Mitt inlägg har han troligen inte fått. SvD mailar tillbaka med automatsvar som talar om att man inte kan gå i svaromål till alla som vill ha kontakt. Möjligen efter en viss sovring.
    Det tycker jag är dåligt och odemokratiskt. Man känner sig nästan som en vän till vissa skribenter och gillar inte att bli så bryskt avvisad.  Många av dem har dessutom försvunnit och man möter ständigt nya namn på reportrar och kulturskribenter.
    Twitter och Facebook i all ära ...
   Överväger att återgå till DN, som var mitt husorgan under mängder av år.
Den här gången sänder jag över en reproduktion Fox and Cat av 1600-talskonstnären flamländaren Frank Snyders. Så vackra tavlor kunde inte vår egen Liljefors åstadkomma.
Sensommar
BIRGITTA

SvD: automatsvar

Nu är det bråttom; i min förra blogg Provokation blev det fel. Jag skrev att bokbordet på Drottninggatan äger rum den 18 augusti. Bordet dukas upp den 19:e  augusti och även i år sitter jag med och marknadsför mina två böcker, "Jag, Helga Gregorius" och "Träfracken", som kom ut förra året.
   För det felet svarade  jag själv. Så går det när man har för bråttom. Tiden räcker aldrig till för oss som är pensionärer. Eller som vi hellre kallar oss – "veteraner", ett ord som säger något annat än att den som skriver har blivit gammal. Det pekar liksom  på all den erfarenhet som vi besitter. Av den har vi blivit klokare och mer besinningsfulla. Åtminstone är det vad vi tror.
Förra året tappade kulturförvaltningen bort mitt namn i förteckningen över deltagarna,  jag klagade och man skyllde på korrekturläsarna.  Med "Träfracken" sällar jag mig till gruppen som ger ut böcker på eget förlag. Dem bryr sig kultureliten inte om. Vi är så många som skriver och författar,  journalister är hårt trängda och utrymmet krymper för sådant som är viktigare. Skönt att kunna slippa åtminstone den här målgruppen, som inte når fram till förlagen. Det är väl så man resonerar. Sant är dock att Bonniers en gång för länge sen missade Astrid Lindgren och  om jag inte minns fel så blev Harry Potter refuserad när hon försökte ge ut ett manuskript under pseudonym.
   Men vi som måste marknadsföra oss själva,  hur bär vi oss åt? Placerar oss  t ex vid bokbordet och hoppas att kulturförvaltningen sköter sitt.  Ständigt är vi på jakt efter något som effektivt ska få omvärlden att få koll på oss. Det är ju inte gratis att låta ett tryckeri ta över själva tryckeriprocessen. Själv blev jag okåtkomlig förra året. Jag knäckte knäskålen och  fick hålla mig inomhus mest pga mängder med snömassor framför ytterdörren.
Nu håller jag på att tappa förtroendet för SvD,  mitt  husorgan sen några år. Man snobbar med långa vetenskapligt högt förankrade artiklar med meningar som man måste läsa två gånger och ändå inte förstår. Dessutom – jag mailade till  förre kulturchefen Schueler, som skrev ett intressant inlägg om boken "Förortshat". Mitt inlägg har han troligen inte fått. SvD mailar tillbaka med automatsvar som talar om att man inte kan gå i svaromål till alla som vill ha kontakt. Möjligen efter en viss sovring.
    Det tycker jag är dåligt och odemokratiskt. Man känner sig nästan som en vän till vissa skribenter och gillar inte att bli så bryskt avvisad. Twitter och Facebook i all ära ... Överväger om jag ska återgå till DN, som var mitt husorgan under mängder av år.
Den här gången sänder jag över en reproduktion Fox and Cat av 1600-talskonstnären flamländaren Frank Snyders. Så vackra tavlor kunde inte vår egen Liljefors åstadkomma.
Sensommarhälsning
BIRGITTA