För det felet svarade jag själv. Så går det när man har för bråttom. Tiden räcker aldrig till för oss som är pensionärer. Eller som vi hellre kallar oss – "veteraner", ett ord som säger något annat än att den som skriver har blivit gammal. Det pekar liksom på all den erfarenhet som vi besitter. Av den har vi blivit klokare och mer besinningsfulla. Åtminstone är det vad vi tror.
Förra året tappade kulturförvaltningen bort mitt namn i förteckningen över deltagarna, jag klagade och man skyllde på korrekturläsarna. Med "Träfracken" sällar jag mig till gruppen som ger ut böcker på eget förlag. Dem bryr sig kultureliten inte om. Vi är så många som skriver och författar, journalister är hårt trängda och utrymmet krymper för sådant som är viktigare. Skönt att kunna slippa åtminstone den här målgruppen, som inte når fram till förlagen. Det är väl så man resonerar. Sant är dock att Bonniers en gång för länge sen missade Astrid Lindgren och om jag inte minns fel så blev Harry Potter refuserad när hon försökte ge ut ett manuskript under pseudonym.
Men vi som måste marknadsföra oss själva, hur bär vi oss åt? Placerar oss t ex vid bokbordet och hoppas att kulturförvaltningen sköter sitt. Ständigt är vi på jakt efter något som effektivt ska få omvärlden att få koll på oss. Det är ju inte gratis att låta ett tryckeri ta över själva tryckeriprocessen. Själv blev jag okåtkomlig förra året. Jag knäckte knäskålen och fick hålla mig inomhus mest pga mängder med snömassor framför ytterdörren.
Nu håller jag på att tappa förtroendet för SvD, mitt husorgan sen några år. Man snobbar med långa vetenskapligt högt förankrade artiklar med meningar som man måste läsa två gånger och ändå inte förstår. Dessutom – jag mailade till förre kulturchefen Schueler, som skrev ett intressant inlägg om boken "Förortshat". Mitt inlägg har han troligen inte fått. SvD mailar tillbaka med automatsvar som talar om att man inte kan gå i svaromål till alla som vill ha kontakt. Möjligen efter en viss sovring.
Det tycker jag är dåligt och odemokratiskt. Man känner sig nästan som en vän till vissa skribenter och gillar inte att bli så bryskt avvisad. Twitter och Facebook i all ära ... Överväger om jag ska återgå till DN, som var mitt husorgan under mängder av år.
Den här gången sänder jag över en reproduktion Fox and Cat av 1600-talskonstnären flamländaren Frank Snyders. Så vackra tavlor kunde inte vår egen Liljefors åstadkomma.
Sensommarhälsning
BIRGITTA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar