När man går ner på knä
Min tillvaro är förändrad. Här sitter jag med skadat knä och har legat på sjukhus för att få knäet lagat. Där träffade jag Salmi, den finska rumskamraten med alla sjukdomarna och det glada humöret. Aldrig ledsen men ibland drog det en skugga över hennes ögon, och den sade: Är mina dagar räknade?
Där
fanns också sjukvårdsbiträdet från Iran som jag kallade för prinsessan. Hon var
så spröd och vacker och hade ett namn som jag inte kunde läsa.
Det betyder glädje,
berättade hon för mig.
På
sjukhuset låg jag en hel vecka och vilade upp mig. Blev uppassad som aldrig någonsin.
Almanackan som hade noteringar av olika sorter. Brådskande ärenden. Allt det
kunde jag glömma bort, det gick ju
inte att åstadkomma. Som att biblioteken beställt min bok Träfracken. Det fick
vila.
Nu hoppar jag omkring i
hemmet med en gångstol i lättmetall och har just missat föredraget om Herbert
Tingsten som journalistförbundets pensionärer just avhållit. Det hade jag sett
fram emot. Liksom resan till S:t Petersburg och alla konstronderna där – den brann
inne.
Skavlan som hyena
Skavlan
har fått dåligt omdöme. Han hade en riktig hyeneblick på sig, då han intervjuade
Camilla Henemark. Henne gjorde han en stor otjänst, då han vände blicken mot
henne för att fråga ut henne om kungen. Ett så uttjatat ämne för en kvinna med
hennes bakgrund. Hon är en vild fågel som har flugit vida omkring i motsats
till alla tama fåglar som bara blivit sittande.
Nog hade hon haft intressantare ting att tala om.
Tråkig i överkant var Ulf Lundell
– han kunde gärna ha fortsatt att
nobba Skavlan.
Helig ko
Yttrandefriheten är vår heliga ko. I dess namn får i detta fallet konstnärer ta sig friheten att skymfa andra religionsutövare och peka ut kungaparet som maktfullkomligt. Men jag har vänt på perspektivet och i mitt kikarsikte ligger maktfullkomligheten i händerna på de aktuella konstnärena.
Hösthälsning
från
Birgitta
från
Birgitta
