Kinesen som sprang naken
Han
ville provocera för att någon annan än han själv fått nobelpriset. Han ger sig
på den belönade Mo Yan och sänder en nakenbild av sig själv till Göran Malmqvists
hustru. Vad hon har med saken att göra har man lite svårt att förstå.
Den nakne
författaren, som jag skriver om har suttit fyra år i kinesiskt fängelse, för
att han har använt sig av vad han trodde var yttrandefrihet. Av den anledningen
skulle han enligt sin egen uppfattning vara bättre förtjänt av Nobel-priset. Men
en Nobel-kommitté kan inte ha som utgångspunkt att bara hantera kandidater som
skriver om yttrandefrihet och av den anledningen har blivit bestraffade med
fängelse. Det är dessvärre alltför många skribenter, som inte bara sitter i
fängelse – man tar livet av dem för att de är obekväma för dem som har makten i
landet. Inte heller har de varit lika smarta som den nakne kinesen, som numera
är bosatt i Tyskland.
Vi är
många som skriver, alltför många. Tidningarna och medierna dignar under bördan
av alla böcker, som väller in över redaktionerna. De prioriterar och jag har
papper på vilka som inte får vara med. De ser ut så här:
”Oetablerade författare, speciellt om de
utges på ett mindre eller eget förlag, behöver uppmärksamhet i media för att
sälja – det räcker inte att de står i hyllan hos oss – och tyvärr är det trångt
på kultursidorna. Skulle boken få mycket uppmärksamhet och våra kunder börjar
fråga efter boken, återkommer jag givetvis.”
Mannen,
som skrivit vad jag egentligen för länge sen begripit, är Produktchef svensk
skönlitteratur, pocket. ljudböcker & utländsk litteratur och heter Esbjörn
Knutsson.
Han tog
sig tid att svara och jag är inte helt vanlottad. I 80-årsåldern debuterade jag
på förlaget Ord & Visor i
Skellefteå. Det var så pass märkligt med en debutant i så hög ålder, att jag blev
uppmärksammad i SvD. Förra året och ännu äldre valde jag att komma ut på eget
förlag, dvs Författares Bokmaskin med boken Träfracken. Det var nära och
bekvämt, och den blev godkänd av Bibliotekstjänst.
Men hur
få den där uppmärksamheten? Jag kan ju inte göra som kinesen och riva av mig
alla kläderna och inte heller vill jag skriva elakheter om mina vänner. Det har
gett Alexander Schulman mycket uppmärksamhet och ännu mer får han av den sorten
eftersom han nu har gjort en pudel.
Avundsjuk? Självklart avundas jag Schulman. Medierna har fallit i
farstun men inte jag. Jag bara avundas alla smarta människor. Och det är fult,
man blir liksom grön över hela kroppen. Av avunden. Jag borde kanske sluta med
att måla mina ögonlock med grönt.
Vad kan
man annars göra för att väcka uppmärksamhet? Klä sig i kåpa och dra hattbrättet
långt ner över ögonen, sträva runt på offentliga platser i 80 dar? Det går ju
inte, allra minst med ett sprucket knä…
Nu till mitt
stackars knä. I oktober spräckte jag knäskålen och sen fick jag ytterligare en
skada på samma knä. Behöver inte röntgas, tyckte två unga läkare trots att jag vid
minsta rörelse bara ville ramla baklänges.
En
duktig sjukgymnast, Kristina Falkhammar, fick tag i mig och anbefallde: magnetröntgen.
Den avslöjade en ny spricka på samma knä. I framtiden önskar jag mig en äldre
erfaren läkare som lyssnar på vad jag säger och bryr sig.
Med påskhälsning
BIRGITTA
