NEWS 55

NEWS 55

Hösten tog sin början den 7 september, då Journalistförbundets ordförande i Stockholm Christina Ruhnbro kallade oss samman för att lyssna till en av grundarna till ett två år gammalt medieföretag News 55.

    Siffran 55 är inte betydelselös – den syftar på oss  som har gått över gränsen och vad åldern beträffar blivit seniorer.

VI har något som den yngre generationen i stort sett saknar. Vi har under årens lopp samlat på oss mängder av erfarenheter både positiva och negativa,

   Av både det ena och det andra har vi fått lärdomar om hur vi ska förhålla oss framöver till fromma för i första hand oss själva.

    Den förmågan kan man även tillönska myndighets-Sverige och utövande politiker:  att ta vara på det som varit och kan bli gott för samhället och annat som bör förpassas till. Skräpposten.

  Föreläsaren, Artur Ringart, talade snabbt och engagerat. Under de två åren som har gått har företaget engagerat bl a samtliga pensionärsorganisataioner och har  även etablerat sig på börsen.

Själv har jag lärt mig att aldrig mer ge ut en bok på eget förlag. Är man inte etablerad författare och dessutom hittar på ett förlagsnamn som ingen har hört talas om – då är det kört. 

   Kastalia förlag, vad är det för något?

   Namnet har jag hämtat från den grekiska mytologin..

   Inte heller är man ung och lovande ...

Nu har jag arbetat om hela manuskriptet och sänt iväg det till en förläggare som är intresserad.

God höst tillönskas alla av

Birgitta

kreativitet i P1

Carl Johan de Geer
Idag vid lunchdags satte jag på P 1. Nu skulle jag få lyssna till vad Carl Johan de Geer har att berätta. Någon gång på 60-talet råkade jag se mönster som han hade ritat till ett textilföretag. Bilderna stannade kvar i minnet, jag tyckte de var otroligt fina. Många år senare  hörde jag honom berätta om den långa vägen till att bli framgångsrik och kunna försörja sig.
   Nu lyssnade jag spänt. Det blev en rafflande berättelse om ett barn till en diplomatfamilj. Han fick föra ett kringflackande liv, omhändertagen av barnsköterskor. Det kan förefalla som om han hade det bra förspänt, men någon barndomssaga blev det inte.
   Hans berättelse denna dag blev en lovsång till kreativiteten.
Idag 80 år gammal har han en mängd projekt på gång – han målar, han skriver, han filmar  och vill gärna hitta på något som ännu inte finns. Jag tror det var så han uttryckte det.
   Så är det. Kreativiteten är en gudagåva till den som har lyckan att kunna uttrycka sig med dess hjälp. Den  finns där redan när man föds. Sen får man se vad man kan göra av den. Det sägs om Matisse, att man fick binda fast penslarna vid hans händer, då de inte längre kunde  hantera verktygen
Själv är jag "drabbad" ... d v s lyckligt lottad. Det är inget som gör ont. På morgonen stiger jag upp och frågar mig själv:
   Vad ska jag göra idag, ska jag skriva eller måla? Jag måste måla stort för min syn har försämrats. Så det blir "Nya påhitt" som hjälper mig till rätta. Det bästa av allt – jag behöver aldrig ha tråkigt.
Skön sommarhälsning från
Birgitta

VECKAN FÖRE

Det är torsdagen den 30 mars 2017.  Klockan är några minuter i 3. Färdtjänsten lämnar av en dam i en aktningsvärd  ålder. Hon ska till Drottninggatan 50 enligt beställningen.
   Chauffören stannade mitt i en gatukorsning och sa:
   – Här får du kliva av, det här är en gågata och här får jag inte stanna.
   Hon klev ur och så g sig villrådigt omkring
   – Vart ska jag nu ta vägen?
– Gå till vänster, sa han och startade bilen.
   En lång stilig, högrest man kom emot henne. Ordningsvakt stod det på hans uniform.
   Toppen! tänkte hon och sa att hon sökte efter Drottninggatan 50. Han såg sig om och pekade
   – Där har vi Åhléns varuhus och på andra sidan ligger en skoaffär.
   Han frågade vilken restaurang hon skulle till men hon visste inte vad den hette. Drottninggatan 50    var Drottninggatan 50. En fast förankring – dit brukade  hon gå och den stod på föreningens  agenda.
 – Ähléns har en restaurang högst upp,kanske är det dit du ska ...
  Det trodde hon inte, det såg inte ut som det brukade på dessa möten. Hon irrade runt och försökte orientera sig. Hennes ögon var inte att lita på.Nu kommer jag i alla fall försent.
   – Hur går det – har du inte hittat rätt än? frågade han när han återigen träffade på henne.
   : Äsch, nu kommer jag i alla fall försent. jag kliver inm till Åhléns
   Hon gick in och passade på att göra lite inköp. Hon stod i en hytt och provade en klänning, när hennes mobiiltelefon knorrade. I andra änden hörde hon en röst från Färdtjänstens chaufför. Decibelen var hög, och hon kan inte höra, kränger av sig klänningen, klär på sig och skyndar ut till sminklogen alldeles vid entrén. En ung flicka tar emot hennes mobil och hjälper henne med beställningen.
   – Samuelsgatan vid Åhléns. Här tag min hand, jag ska hjälpa dej, lovar hon.
Tillsammans går de ut på gatan, skiljs åt med en handkyss och hon åker hem till sig. Klockan är nu en kvart i fem, när bilen stannar vid hennes port
   Hon slår upp almanackan och där står det Vasagatan 50 och inte Drottninggatan 50.
    Drygt en  vecka senare den sjunde april  är gatubilden helt förändrad, en lastbil har spritt död och förintelse omkring sig vid Åhléns hörna Två gestalter har nitat sig fast på hennes näthinna, en ordningsvakt och en expedit vid sminkdisken. Två hjälpande händer som hade sträckts  ut mot henne.

ENAKTAREN - liten pjäs

En 90-årig författare med begränsad rörlighet  längtade efter att ta en titt på vad hon kallar ”mitt Stockholm”. Där har hon inte varit på flera år. I ett halvt sekel har hon bott i sitt radhus. Att ta sig dit eller där ifrån är  i dagens läge som en själavandring med obekant slut, åtminstone för henne. Bussar och tåg har SL dragit in på  med ett flertal byten för att hon ska komma till plats. Hennes knän klarar inte längre av den långa vandringen med kollektiva färdmedel. Hennes räddning är Färdtjänsten, som hon har beviljats.

   En dag bestämde hon sig för att återse Sergels torg, i folkmun omdöpt till Plattan. Den har en särskild plats i hennes hjärta. Där har det utspelat sig saker och ting, som har burit med sig resten av livet.  Om det ska jag berätta en annan gång, försäkrar hon sig själv. Och jag har redan satt rubrik på den berättelsen. Den ska heta Resväskan … 

   Färdtjänsten är anropad och släpper av henne på gatan strax ovanför Plattan.

    – Dit ner ska du, säger chauffören  och släpper av henne- Hon tar tag i ledstången och kavar sig ned för trappan, slår sig ner på nedersta trappsteget.

   Och vad ser hon?

   I skymningen breder ett grått molntäcke ut sig över torget. Det ser ut som om det blivit städat och rensopat   efter en utrymning av något slag. Så blir hon varse en grupp människor.De inte bara syns,  de hörs. De vrålar och skränar som om de blivit grovt  kränkta. De viftar med ett främmande lands flaggor. De vill visa att nu är de rasande. Men mitt ibland dem finns de som drabbats av skrattparoxysmer, liksom i vild glädje övar denna manifestation.

   Så blev hon varse vad som stod uppmonterat i det motsatta hörnet. Där stod den på högkant, den svenska flaggan.

 Inte en hand rörde vid den. Den bara stod där som  ett tyst vittne.

    Hon vred på sig,  tog tag i ledstången och kavade sig nu uppför ledstången. Hon tog fram sin mobil och ringde Färdtjänsten. Efter 20 minuter stod chauffören och höll upp dörren för henne. Hon klev in och sa:

   – Här var det öde och tomt.

    – Jo, fick hon till svar, knarkarna har flyttat till Rinkeby…

Vinterhälsning

Birgitta

Nya tag

Tiderna går, men jag ingenting rår. I november rasade jag ner mot golvet. Högra höften fick ny skada och jag bröt av vänster arm, det blev återigen geriatrik och korttidsboende.

Knappt hade jag blivit installerad på sistnämnda ställe förrän jag sa ifrån på skarpen_

   – Jag är för sjuk för att vara här.

   Ingen brydde sig.

    Så kom jul och nyårshelgen och det var avtalat, att jag skulle sitta framför Annikas bokhandel på Tippen i Saltsjöbaden och saluföra min bok Drömflicka på fallrepet. Därav blev intet.

   Så kan det gå med de stolta planer m an har umgåtts med och dumma beslut man fattat.

Förläggaren i Skellefteå Göran Lundin hade erbjudit sig att ta hand om mitt manuskript men jag tog beslutet att bli min egen förläggare och döpte förlaget till Kastalia. Jag tror inte, att en skribent i kulturetablissemanget ägnar sig åt författare   som inte har en etablerad förläggare bakom ryggen. Dessutom är vi alltför många som tror oss om att vara författare …

 Jag kan återigen gå på mina egna ben, även om det knakar till i knäna ibland. För ett tag sen satt jag på vårt kära Tippen och hade dragkärran fylld med boken om Drömflickan. När jag drog hemåt var kärran tom,  det kommer att gå bra för den arma flickan, hon behöver inte fälla några tårar framöver

Med vårhälsning

Birgitta