PALME OCH JAG

TOKIGA  CHARLIE

SKULLE VI TVÅ haft ett förflutet tillsammans? Det låg lite i en utkant och så här begav det sig.

Jag skulle med bussen resa ner till lilla Kärringe i utkanten av Ljungby. Min mor hade insjuknat och jag var tvungen att hoppa av en kvinnokonferens med Folk och Försvar. Bussen var fullpackad och bara en plats ledig. Jag klev på och förstod strax varför ingen intagit just den platsen. Bredvid mig satt en karl som var lite galen. Under hela resan underhöll han mig med sitt hat till landets statminister Olof Palme. Han berättade hur han var ständig gäst på amerikanska ambassaden, där han ställde sina tjänster till förfogande. Vad de bestod av framgick inte av hans berättelser. Han var med andra ord en betydelsefull person.

    Medan han pratade på utvecklade han sitt hat till landets statsminister. Ögonen glödde på  honom .

    Återresan upprepade sig. Endast en bussplats stod till mitt förfogande när jag klev på i Ljungby. Även här glödde ögonen av hat på mannen bredvid mig i bussen. Jag fick återuppleva besöken på amerikanska ambassaden. I en paus under bussresan kom en av de andra passagerarna fram till mig och berättade att mannen omtalat för övriga passagerare, att han och jag var förlovade.

   Vid den här tidpunkten hade familjen Palme i sitt radhus blivit utsatt för hotelser. Vid hemkomsten kontaktade jag S Å Hjälmroth, försvarsdepartementet och berättade om mina upplevelser på bussresan.

   Någon månad senare var jag på väg upp till Storlien för att delta i Folk och Försvars årliga Storlien-konferens. Jag satt i vagnen med konferensens generalsekreterare och övriga dignitärer. Mitt ibland oss fanns en tystlåten man, som inte sa ett knäpp under hela resan och inte presenterade han sig eller också hade jag tappat bort honom under själv presentationen.

   Ändå var mannen fullt upptagen med att lyssna. Det var som om öronen stod rakt ut från hans huvud, och hans blickar vandrade från den ena till den andra. Vid framkomsten förhörde jag mig ;  Vem var den tystlåtne mannen och fick till svar: det är landets Säpochef P G Vinge.

   Jag kontaktade honom och berättade om bussresan och mannen som hatade Olof Palme:

   Han behövde inte lång betänketid förrän han svarade:

–      Det måste ha varit tokiga Charlie.

HATET PÅ SIDENVÄGEN

ÅTSKILLIGA ÅR SENARE var jag på långresa på Sidenvägen, Med oss fanns två svenska entreprenörer som valt att lämna Sverige för att undkomma den svenska beskattningen av framgångsrika entreprenörer.

   Plötsligt uttalade sig en av männen och sa rakt ut:

–      Jag hatar Olof Palme.

   Ingenting mer blev sagt

   Det kliar nu långt senare i min journalistsjäl:

 Varför gav jag mig inte på honom eller hans kollega, som också hörde till kategorin utvandrad entreprenör – dvs det gjorde jag men ingen av dem ville återge sina upplevelser. Den ene bodde i Monaco, den andre i Spanien.

   Inte heller jag tyckte som Mona Sahlin, att det var häftigt att betala skatt. På min lilla skitlön var jag sambeskattad med min man. Det var inte mycket jag fick behålla.

ETT PORTRÄTT FÖRSVINNER

JAG SKA INTE sticka under stol med att jag inte var någon vän av Olof Palme. En dag när jag kom in på mitt postkontor – det var på den tiden, då vi fortfarande hade riktiga postkontor. På väggen fanns ett stort porträtt av Olof Palme. Det smakade diktatur.

   Oresonligt arg mötte jag olika representanter för Sveriges kvinnoorganisationer, bland dem

den karismatiska, socialdemokratiska riksdagsledamoten Nancy Eriksson. Högljutt berättade jag om upplevelsen på mitt postkontor.

Hon betraktade mig tyst, sen sa hon:

– Jag håller med dig.

Nästa gång jag kom in på mitt postkontor var porträttet borta.

FULT ATT TJÄNA PENGAR

INTE MÅNGA SKRIBENTER har ägnat stort intresse åt Palmes inställning till entreprenörskap? Man kan få intrycket att han inte brydde sig ett dugg om vad hans finansministrar höll på med. Den gängse uppfatningen var, att det var fult att tjäna pengar … …det fick inte minst en av hans ministrar erfara.

TIDEN GÅR

OCH DET KONSTIGA är att numera rusar den iväg. Själv hänger jag med med av farten bultande hjärta, Och det händer, att jag faktiskt hinner med en hel del.

   Som att skriva en blog och fundera på den roman som jag tror ska komma efter ”Jag, Helga Gregorius” och ”Träfracken”.

   Finns det inte något som säger att Gud är de dårars beskyddare …

   Fast min dator har pajat och tagit med sig alla mina fotografier utom ett enda. Här är det

Med sensommarhälsning från färjan på väg från Visingsö till Gränna.

BIRGITTA