AMBASSAD: vi är bedrövade

När man anträder en resa är det oftast med förväntningar. Den här gången låg de inte på topp. Jag skulle åka med Journalistveteranerna till Helsingfors, och jag tänkte på allt annat som jag borde ägna mig åt i stället:

   manuskriptet, som skulle färdigställas till en bok,

   trädgården, där maskrosorna skulle bekämpas,

   omplanteringen, som krukväxterna länge sett fram emot.

Egentligen var det ännu fler måsten som borde infrias, men här var jag nu på båten Gabriella och letade efter bekanta, som jag hade svårt att  hitta. Tillbaka åkte jag med Mariella. Det låter som två karameller.

Förväntningarna som inte fanns blev till något helt annat: Flera upplevelser.

   För dessa svarade besöken på Svenska ambassaden, konstmuseerna Kiasma och Amos Andersson och det nya bostadsområdet med specialhus för förstånds-handikappade. Vad var det nu det hette?

   Suck. Min hjärna är redan så överbelastad, att jag tappar namn. Allting tar sin tid, så jag bryr mig inte just nu.

  Jag börjar med Svenska ambassaden, som blev en höjdpunkt, främst med ambassadören Johan Molander och hans medarbetare kulturrådet Anders Eriksson. Den första överraskningen svarade Eriksson för, när han berättade om senaste valresultatet, där Sannfinska partiet med Timo Soini gick starkt framåt.

   Nu, tänkte jag skulle vi få höra mer om partiets förslag att avskaffa svenska språket i finska skolor. Så mycket som det återberättats i svenska medier.

   Icke ett ord.

   Desto mer blev det tal om partiets egna förmenta förmåga att kunna omskapa Europa och förmå landet att överge EU.

Om ställningen och stämningen på de svenska ambassaderna i utlandet, åtmnstone den finska ambassaden, berättade ambassadören. Den var inte så god efter bekantgörandet, att 300 miljoner skall skäras ner i budgeten för utrikesdepartementet och att fem ambassader ska bort. Det kommer att drabba det svenska näringslivet, förutspådde han. "Jag och många andra i min ålder skulle vilja lägga av. Stämningen är tryckt bland ambassadpersonalen".

    Vi blev emellertid väl undfägnade och trivdes gott i de vackra lokalerna.

Vår lediga tid fick vi ägna åt konsten på egen hand. Den andra stora upplevelsen för mig blev Kiasma och Amos Andersson, den stor konstsamlaren, som skapade ett eget museum för sina samlingar. Bl a har han en tavla av min favoritkonstnär fransmannen Pierre Bonnard. Aktuell var en utställning av Pauliina Purhonen som döpt sin  utställning till "Broderi" eller "Stygn". Man kommer osökt att tänka på broderikonstnärinnan Anna Carsparsson, som 90–årig debuterade som konstnär i Saltsjöbaden, påhejad av Isaac Grünewald. Mycket  har de två dock inte gemensamt. Purhanens skulpturala kroppsbroderier är tankeväckande och min återgivna bild får tala för sig själv.

   På vårt svenska nationalmuseum visar man just nu mycket naket. På Kiasma har man valt att spegla det konstnärliga Afrika. Den som har vant sig vid den svenska mediebilden av vad som händer i Afrika får här en helt annan berättelse. Afrika är inte bara krig och hiv och insamlingar. Man påminns om att det är från denna världsdel som åtskilliga konstnärer har hämtat  inspiration. Picasso är bara ett av namnen.

   Tiden räckte inte till för att täcka allt och mina ögon hade svårt med texterna. Gudrun Hjelte läste högt för mig. Tack för det.

   Omtumlad går man från utställningen med tanken: de är som vi, fast djärvare. Jag skulle vilja göra en ny vända till båda museerna.

Slutligen sänder jag gärna ett tack till Journalistveteranerna med deras nye ordförande Sigfrid Leijonhufvud för en intresssant resa som vände låga förväntningar till angenäma upplevelser.

Efter ett långt uppehåll är jag alltså tillbaka till min blogg.

Vårhälsningar till Dig som hittar hit.


BIRGITTA

Sankt Antonius och suggan   

av  Pauliina Purhanen