MENINGEN – man mot gatlykta

Vår skrivarcirkel Skrivlustan är inne på sitt tjugonde år. Våravslutningen  firades med lax och tårta. Sen började vi  högläsningen av dagens tema som bestod av ett enda ord. Det hade jag rådbråkat timmen innan  jag åkte till Olle.

   MENINGEN, hade jag skrivit, kan redas  ut i en mängd olika riktningar. Ordet kan te sig som en byggnad som ska resas från grunden. Det ska bli väggar och tak, det ska finnas utrymme för fönster för att ge överblick och kunna tolkas. Det kan ha även andra attribut, kanske en skorsten eller en TV-antenn.

   Ordet kan även mynna ut i ett tjockt bokverk där en professor emeritus/emerita försöker klargöra hur detta hus ska se ut.

   Meningen med livet, det frågar vi oss ofta, min mening eller andras meningar; politikernas, institutionernas, religionernas, kulturens,  såpa-stjärnornas.

   Meningen med mej själv. Varför är jag till? Vad är meningen med Skrivlustan? På det skulle Olle kanske svara: det är för att ni ska komma hit och dricka kaffe hos mej.

   Men han skulle mötas av protester, i synnerhet från Birgit och även alla oss andra. Att skriva ger mening åt livet. Vi glömmer bort att vi håller på att bli gamla, att vi har våra krämpor, och att vi ibland, när vi inte skriver, ser alltings meningslöshet.

   Allt det meningslösa som vår civilisation består av. Krig, översvämningar, hungersnöd, överbefolkning, folkvandringar. Ondskan.

   Ibland blir vi överfallna av meningslösheten i den egna tillvaron och det är då vi tar pennan i vår hand eller sätter oss vid datorn.

   Där finner vi en mening - meningen med livet.

   Olle som invänder: jag fick ju inte prata färdigt …

Jag hade bakom mig, vad jag trodde skulle bli en meningsfull dag, och stressade fram mot ett möte som jag stora förväntningar på. I mycket god tid hade jag åkt hemifrån för att få sitta längst fram så att jag åtminstone skulle kunna höra vad talaren hade att säga om Palme och boken han skrivit. Fråga som jag hade tänkt mig kunna ställa.

   Färdmedlen att välja mellan, när jag väl kommit till Slussen,  var många, men jag valde fel och fick ta mig fram fotledes en lång sträcka och kunde inte hitta treans hållplats. Stressen stod som en sky kring min person, men jag iakttog en man som stod lutad mot en lyktstolpe.

   Han iakttog mig och följde mina steg då jag passerade honom. Jag lade märke till honom och visste inte varför, men jag fortsatte en bit framöver. Ingen hållplats inom synhåll.

   Jag vände om och betraktade mannen. Han betraktade mig och jag fick intrycket, att det var mig han väntade på. Så jag gick fram till honom och han började genast tilltala mig. Han sa intressanta saker som fångade mitt intresse, så jag tappade bort min stress och lyssnade, medan han uttalade sig, det måste jag erkänna, mest om mig och mina kläder.

   Äntligen kom jag fram till min fråga, var finns trean, och han visste genast besked.

   Den har du nyss passerat. Det är bara att gå över gatan.

Trean var senfärdig, lång väntan och sedan  tuggade den sig igenom halva innerstan. Allra sist kom jag fram till mötet och fann en plats längst bak. Men stressen hade jag tappat bort och jag kunde inte hålla tankarna borta från mannen vid lyktstolpen.  Vem var han och varför stod han där och bara hängde? I väntan på att jag skulle komma förbi?

   Vem skulle kunna ge mig ett svar på den frågan?

   Om jag gick till kyrkan och ställde min fråga till prästen skulle han ha ett svar:

   Du har mött Jesus.

Det får bli allt för i dag

Med hälsningar från

BIRGITTA