Författaren menar att Jesus var kungaättling med rätt att ärva tronen efter den romerske lydkonungen Herodes, som ville ha sin egen son till efterträdare. När han hörde talas om att en frälsare skulle komma till världen, lät han dräpa alla små gossebarn i Betlehem.
Den femte april ska jag gå och lyssna till f justitiekanslern Göran Lambertz, som ska tala om Gud. Vad kan en f d justitiekansler ha för tankar om Honom. Det vill jag veta.
Skribenten Göran Skytte befinner sig på resande fot, där han berättar om sin omvändelse. Han har blivit frälst och han bekänner alla sina tidigare synder. Ungefär som "jag en fattig, syndig människa" ....
Jag gick till min kyrka för att höra hans förkunnelse, men den handlade inte så mycket om gudomen. I stället fick vi veta mycket om Skyttes enastående förmåga att samla lyssnarskaror i mängder under den tid han var verksam inom Sveriges television. Denna förmåga är fortfarande lika enastående nu när han far land och rike omkring för att vittna om sin omvändelse, han har lyckats samla tusentals åhörare också nere i södra Afrika. Det vittnade han om.
Kyrkan var fullsatt, och man kan kanske säga att han bjöd på god underhållning och uppträdde som en professionell skådespelare, där han kryssade mellan kyrkbänkarna. Han fick ju tala om det som intresserar honom allra mest, fast Gud fick liksom stå lite vid sidan om.
När förkunnelsen var avslutad parkerade Skytte sig vid ett bord längst ner i kyrkan och sålde böcker som han publicerat.
Nästa söndag var jag åter i kyrkan, denna gång för att lyssna till pensionerade biskopen i Stockholms stift, emerita Caroline Krook. Hon var helt och hållet sig själv, stark, klok och rakryggad. Denna högmässa talade hon om Livets Bröd och det bjöd kyrkan på genom att servera bröd och kyrkkaffe, innan vi lämnade kyrkorummet. Där kunde vi byta ord med varandra och bättre kunde det inte bli denna midfastosöndag.
Min blogg har liksom ovan omskrivna böcker legat på lut och händelserna under den tiden har varit sådana, att världen inte har blivit sig lik. Det ligger några månader bakåt i tiden, det jag nu lägger mig i, men som den smålänning jag är, kan jag inte låta bli att skriva några rader om Uppdrag Granskning, där Janne Josefsson driver en process mot Ingvar Kamprad, smålänningen från Älmhult och hans Ikea. Han är inte alls den han ger sig ut för, menar Josefsson. Se här hur många miljarder han har samlat på sig och gömt på hemliga ställen.
Men Josefsson är ute på djupt vatten. Han är ute efter att bekämpa orättvisor och ekonomiska svindlerier men Kamprad har inte gjort något brottsligt. Han har ägnat sig åt att tjäna pengar, det måste vi alla för att överleva. Är man som Kamprad en framgångsrik entreprenör, skapar man välstånd och jobb även åt andra. Han borde fått åldras i fred och fortsatt få glädja sig åt att han lyckats sprida sin vara över stora delar av världen. Låt honom få flagga svenskt , det är han väl värld.
Ränderna går liksom aldrig ur. För ett antal decennier sen var det fult i Sverige att tjäna pengar. Man beskattades över hövan och framgångsrika entreprenörer jagades ur landet av skattehäxan Pomperipossa, skapad av Astrid Lindgren som fick betala mer än 100 procent i skatt. Det är väl fortfarande lite fult att tjäna stora pengar och blir man som Kamprad rikast i världen må han få sig en känga, tyckte Josefsson och anklagade honom för att spela rollen som enkel löntagare gentemot omvärlden.
Men alla spelar vi roller allt efter omständigheterna. Vi som nått ålderns höst håller inne med dagens bekymmer för att inte oroa barnen. Med döden i hjärtat finns det en och annan som spelar upp sig för omvärlden och blir kanske omtalad som en person som alltid är glad och förnöjsam.
Sen jag skrev sist har världen blivit alltmer global och den är sig inte lik. Revolterna sprider sig i den muslimska världen, värmekällor går överstyr, haven gör uppror, jordbävningar förintar. Dagligen blir vi påminda om, hur vi misshushållar med jorden som vi befolkar och överbefolkar. Det skulle behövas tre jordskorpor till för att klara försörjningen av oss alla nu levande.
Ändå gläder vi oss åt det småfolk som håller på att komma till världen i den egna familjen. Sådana är och förblir vi.
Det är nära påsk och jag vill gärna illustrera min artikel med en bild av "den sista måltiden" av konstnären Emil Nolde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar